Blind Pilots

Vissa dagar är värre än andra.
Idag är en sån dag.
Jag tror det är den värsta dagen i mitt liv.
Vet inte vad eller varför jag ska skriva egentligen.

Det ordnar sig.
Det som inte dödar, det gör oss starkare.
Ur allt ont kommer något gott.
Håll ut, håll ihop.
Tillsammans är vi starka, men likväl så svaga.
Men vi älskar varandra. Det vet vi.
Det är så, kommer alltid vara.
Det gör ont, det är jävligt och eländigt.
Men upplever man aldrig smärta, upplever man inte lycka lika starkt.
Det ordnar sig. Var säker.




I hope you never change
I hope you never go
I hope you always keep
Our little secrets though
But how'd we get here
At this height
And what's this talk of
Dead weight

I know we always drink
But we don't always fight
The landing lights are on
But we're just out of sight
Cos this thing's mobile
There's still wheels
And I'm not done yet
So hang on

You came along to change the grade
To raise the bar I'd made of late
You came along to raise the stakes
To tend to me and my mistakes
I can't pretend that I could be
The man you said you saw in me
But hang around and I'll try and land this thing

Noone came
Noone saw
Someone pass the manual

And soon I'll go away
I'll see you at the door
So go put David on
Read about the war
We're just blind pilots
In strange planes
Back seat drivers
In dead cars

You came along to change the grade
To raise the bar I'd made of late
You came along to raise the stakes
To tend to me and my mistakes
I can't pretend that I could be
The man you said you saw in me
But hang around and I'll try and land this thing
Yeah I made a list of all the things
That I could change how I could win
I can't and I refuse to say
The wheels have slowly come away
I pray to God my soul to keep
Cos I could never stand the heat
But hang around and I'll try and land this thing

Noone came
Noone saw
Someone pass the manual

Lägenhet?

Jag öppnade tidningen och där fanns en 1:a på nygatan för 2400, ett alldeles lagom pris!:)
Men..jag vet inte om jag har behov av att flytta.
Jag kan ju liksom inte bara flytta för flyttandets skull. Eller?
Det är ju rätt ekonomiskt, billigt & bra att bo hemma, speciellt om man ska börja plugga i höst. Så man slipper studielån. Man får inte vara dum!
Med en lägenhet lär jag få hushålla. Och hoppas på att en kombo mellan jobb och plugg funkar, annars räknas jag till de där fattiga studenterna.. Och hur ska det gå när man jobbar i klädaffär undrar jag?

ÅNGEST!

Typisk den svenske själen?

Jag funderade på en sak när jag körde bil idag, ungefär som vanligt. Det första folk säger när de möter varandra, speciellt när de inte vet vad de ska säga, bara prata eller inte känner varandra, är "Vilket väder!" Jag undrade hur många gånger jag diskuterar vädret varje dag. Det är liksom det som man pratar om med kunderna. Jag svarar, alltid likadant (kanske vänder jag på ordningen möjligtvis), "Ja, mörkt och trist. Tur att vi får jula lite så vi får ljus som lyser upp.".
Är det bara svensken som gör så? Eller kan man veta hur bra människor känner varandra genom att lyssna på samtalsämnet?

Det är så mycket nu, jag är helt slut och det har inte ens blivit lite hektiskt än. Imorgon är det premiär.
Och nästa vecka är det full rulle. Inklusive, historieprov och ett tiiiidigt matteporv, suck. Jag sätter min tilltro till de högre makterna och hoppas att ha kraft som räcker till allt som ska göras.


"Ah, det pratar om vädret, då är de nog bara bekanta."

Dödsångest

Det är en konstig känsla. Och en väldigt onödig känsla. Men jag känner den. Om och om igen. Och det är förbannat jobbigt. Jag är livrädd för döden och allt runt omkring. Ibland så skakis att jag inte vet vart jag ska ta vägen, i synnerhet inte när jag påminns om den.
Men det är som Claes Malmberg sa i måndags, och det ska jag verkligen försöka sträva efter, varär ska man gå runt och vara rädd för en av två saker som man vet väntar för alla?
Fan vad dumt. Men det är så det är. Jag jobbar på det, för det är fruktansvärt.
Vad kan man göra åt det? Ödet är ju ödet.

The show must go on. (Erik var totalgrym! Cool kille.)
Imorn väntar mer jobb. Mer kläder :)

Jag hade en tanke.

Jag skulle skriva en deckare, jag skulle. Det var ett av många mål.
Har jag tiden? Inte direkt, det gör mig lite småsur. Jag var så pepp på det, men nu rinner det bara ut i sanden istället. Jaja, jag får väl nöja mig med att plöja igenom alla mina böcker så länge då, i väntan på bättre tider.

Jag läste igår färdigt en bok av Åke Edwardsson, Himlen är en plats på jorden. Så jäkla tragisk så det finns inte men bra var den iallafall även om slutet inte var min favorit. Kanske ska man skriva om det? ;)
Nu har jag börjat på boken jag fick i födelsedagspresent av Helge. Thomas Quick är död. En bok som handlar om dialogen mellan Thomas Quick, numera Sture Bergwall och hans bror samt rättsskandalen kring Thomas Quick.. hoppas den är lika bra som jag tror den är.

Nu ska jag äta Qournfärs med fetaost och sallad, mumma!

en tröttsam tankeprocess.

Jag har nått mitt mål. Målet jag satte för säkert två år sen, lite drygt kanske, men inte tagit itu med förrän för ett tag sen.
Är jag nöjd? Nej. Nej. Och åter nej.
Tanken är snarare värre nu än tidigare, vilket jag är rädd för.
Det kanske bara blir värre och värre, vad händer då?
Jag orkar inte tänka på det hela tiden. Varje dag. Varje ledig stund. Så fort det dyker upp är jag där. Inte mer. Inte mer. Inte mer!
Jag kan bara hoppas att det går över, vilket jag tvivlar en aning på.

Nu ska jag laga spenatsoppa.
Hoj!

antagningsbesked 1

Till VT 09 är jag antagen till:

Barn- och ungdomspsykologi, 7.5 hp

Förskola och förskoleklass - grunden till lärande I, 30 hp

Fastighetsvärdering, 7.5

Alla tre i Borås. Jag sökte Konfliktlösning: Konfliktkunskap och dialog, förhandling och medling i gbg också men eftersom jag satte det som prio 3 och kom in på de 2 före, ströks det då jag redan hade tillräckligt med poäng och inte fick plats att läsa mer. Hmm.. jag hade inte räknat med att inte komma in på förskola och förskoleklass, det var bara 5 som kom in. Därför hade jag liksom räknad med konfliktlösning.. men nu kom jag ju in..haha.. lite synd bara eftersom jag har tjejer i min nuvarande klass som ska läsa den.

Så nu till dilemmat... ska jag läsa i vår?



5 månader

Idag är det exakt 5 månader sedan jag satt på en brygga i Stockholms skärgård..Tiden går så fort.. Nja, eller.. det är väl några timmar kvar men.. Just nu lagade väl tre tuffa brudar bilar :) haha!
Iallafall, det är fem, ganska omtumlande månader, så mycket man lärt sig och massa saker man gjort och upplevt. Tillsammans. Mitt hjärta och jag.
Min kärlek är Helge. Tack för 5 underbara månader :) <3


balsmink, tankar, vad mer?

Amanda har umgåtts med mig ikväll. Eller snarare mitt ansikte kanske. Vi har testat balsminkningen inför tisdag. Hon är värsta proffset och värsta noggrann. Det kommer bli kalasbra! Dessutom är hon världens underbaraste också : )

Åh, just nu verkar alla rum vara för små för mitt tänkande. Det är ju helt sjukt. Var jag än är, grips jag nästan alltid av panik och måste ta luft. Vad är det som händer?
Det är en vecka kvar, det är alltså läge nu?
Suck. Det är nog allt vad jag kan få fram för tillfället.
Jag känner mig nog snart lika panikerad som i höstas, fast det är inget jag strävar efter direkt. Absolut inte, snarare tvärtom.

En vecka.
Måndag - Vett och etikett
Tisdag - Bal. Jesus Amadeus. Den enda chans(/risk?) ni har att se Madde i klänning och väääldigt feminimin är 17.30. Jag lovar, det kommer inte att upprepas och det blir absolut ingen vana.
Onsdag - Studentkamp. Es3, vi är faktiskt bra! Speciellt tillsammans ;) Och avslutning hos Mentor Majvor.
Torsdag - Studentlunch.
Fredag - The bitter end, liksom. Tack för tre bra år. Nu är jag lycklig över att jag inte bytte. Och att kommunen inte släppte mig till Skara.

Imorn bär det av till Liseberg, skönt. Avkoppling. Lägg ner tankeverksamheten.

vimmelkantig.

Det är nog det rätta ordet. Det är precis så jag känner mig. Vimmelkantig, förvirrad och fylld av vemod. Jag förstår ingenting. Verkligen ingenting.
Dagen har varit ganska bra. En trevlig stund med jörgen där betygsättning i fyra kurser gjorde mig en aning gladare. =)
Därefter hade jag min allra sista trumpetlektion. Det var jobbigt. Riktigt, riktigt jobbigt. Vi hade nog lektion i en timma och sen tog det väl en kvart att säga hej då. Man ville liksom inte gå, ville inte att det skulle ta slut. Kan det inte bara få vara som vanligt? Jag är rädd att jag inte pallar. Monica sa på den sista sånglektionen (!) igår att veckan efter studenten kommer att starta med en djup depression, iallafall brukar det vara så för en del. Jag känner att jag tillhör den delen. Usch, jag vill bara dra just nu. Det är för jobbigt, allting.

Jag har tappat fotfästet. Jag klättrar på väggarna. Jag flyger fram. Jag går sönder. Jag går itu. Kan det inte bara komma lite fågelkvitter som man förstår? Eller man kanske inte vill förstå?
Hur som haver, är jag väldigt tacksam och oerhört glad att jag har en ballerina, som lyssnar och bara gör mig lugn genom att bara vara. :) Åh, vad glad jag blir!


Forgive, sounds good
Forget, I'm not sure I could
They say time heals everything
But I'm still waiting

I'm through with doubt
There's nothing left for me to figure out
I've paid a price
And I'll keep paying

I'm not ready to make nice
I'm not ready to back down
I'm still mad as hell and
I don't have time to go round and round and round
It's too late to make it right
I probably wouldn't if I could
'Cause I'm mad as hell
Can't bring myself to do what it is you think I should

Can't you just get over it
It turned my whole world around
And I kind of like it

trumpettenta

Åh, den gick bra. Och jag blev glad. Helt plötsligt är det kul att spela trumpet och jag övar kalasmycket. Jämför med förut iaf. Spelglädje har inte funnits på länge iaf :) Åh, jag sprudlar!
Jag har också hälsat på monstret viktor idag, haha. Värre monster har jag sett ska väl tilläggas.


Någon form av panik börjar infinna sig.  Jag vet ingenting, varken ut eller in. Jag är lika förvirrad som Doris i Hitta Nemo. Det är svinjobbigt. Vart ska jag ta vägen? Jag var verkligen inte ett dugg förvirrad för bara några dagar sedan och det var såå skönt. Tyvärr varade det inte speciellt länge.
Kan en trappa och hiss mötas? Jag tvivlar på det.


Start of something new

Jag läste tessatossan blogg och jag inser att jag mår nog ganska bra för tillfället trots att jag är förvirrad och sönderstressad.
Jag ser fram emot sommaren. Jag hoppas och tror att det blir en väldigt trevlig sommar :)
Precis som therese så stämmer låten "start of something new" från high school musical väldigt bra in på min sinnesstämning idag också.
Det var väldigt trevligt att frasse skickade lite bilder från Polen. =)
Jag vill hitta på massa saker, typ matlagningskväll osv. Åh, jag längtar efter sommaren!
lova mig att den blir bra, att vi iaf gör vårt bästa för att den ska det?
Åh, tack!

När jag ändå är inne på tankar och lite sånt.
Jag är så glad att jag har dig! Du förstår så himla bra och är så lätt att prata med utan att man behöver säga för mycket! Åh, tack igen!
Det var som du sa... "Tänk att vi aldrig kommer sitta såhär mer.. eller iaf sitta här just nu.. Vem vet, vi kanske sitter här igen.. men denna tid är borta.. vi kanske gör något annat då."

konstig!!

Varför är du så konstig?
Du kan väl bara säga vad felet är, istället för att bete dig som en femåring? Jag blir galen, men det är kanske det du vill? Så att jag ska ge upp alla vänner, utom dig?
Du frågar varför jag är sur. Jag är inte sur, jag är totalt panikerad.

Tessa-tossan, har du tid för ett samtal?

Det har varit musikalrep idag, lite segt och jobbigt. Men det är kul. Åh, vad spännande det ska bli. :)
Sverige, 5:a i HandbollsEm, det känns inte fy skam just nu! woho. Landslaget kommer sakna Johan Pettersson.


konstig?

För det första: God jul & framför allt god fortsättning.
Det var en lyckad julafton med undantag för all mat man bokstavligt talat vräker i sig. Men det är väl okej, det är bara jul en gång om året.
Det var upp tidigt, för att ta några toner i kyrkan på julottan. Det är stämning.

Jag är verkligen konstig, konstig. Känner mig konstig. Och jag vet, delvis varför. Men jag fräter sönder. Vet inte vilket håll jag ska vända mig åt och när jag ska vända om. Jag går rätt in i samma, mörka, svart hål som förut. Det tar över ens psyke, ens kropp och tillslut det enda man har kvar, hoppet.
Varför ens göra om samma misstag, varför inte bara acceptera att det är som det är? Därför att det funkar inte så. Förnuftet och känslan funkar inte så.
Man är här, fast ändå så långt bort. Man har massor med bra människor runt omkring sig, men är ändå mest ensam i hela världen. Kämpa, håll ut. Stå kvar, ge inte vika. Det krossar tillslut sönder allt. OCh det tar så fruktansvärt lång tid att komma över. Man vill bara straffa sig själv hela tiden, och gör det också. Kanske inte alltid på det mest brutala sätt. Men på det sätt som är mest påfrestande för psyket. Hjälp, snälla? Håll mig vid liv. På det sätt som bara du kan.
Jag försvinner. Jag tynar bort. Jag är ett minne blott.
Det sitter kvar, det sitter fast. Stenhårt.

Martin Stenmarck - Hem.
Jag vill inte vänta
Jag vill ha dig nu
Jag vill ha din mjuka hand i min i mörkret
sliter mig itu

Du är mitt hem, kom hem
Till en rädd man, men en vän
En dröm, du måste se den
Allt slutar väl om den får börja om igen

Det bor en satan i mitt hjärta
Det bor en djävul i mitt bröst,
som aldrig slutar skrika
Kom och ge den pojken tröst

Ge mig ett hem
Kom hem
Du är ljuset, du är kärleken
Jag ber snälla, kom till mig
Du måste visa mig, visa mig vägen hem

Är jag ditt sista misstag?
Är jag en man för vild och skör?
Är det mörkt på havets botten?
Är det mörkt där hjärtat dör?
Är det för sent nu efter så många år?
Jag blir äldre, men skräcken består
Vill hem, måste skydda mig
Därför drömmer jag ensam
Därför älskar jag dig

Jag sa lämna mig inte
Stanna här hos mig
Lämna mig inte
Stanna här hos mig
Jag föll ner i djupet från himlen som var röd
Och svart som den vrede du ser i mina ögon
Och den bar mig ända hem

Kom hem, kom hem, Kom hem
För jag behöver en vän
En dröm som är större än skräcken och skammen
En dröm, den är... allt jag har
Visa vägen, visa mig vägen hem

Jag vill inte vänta
Jag vill ha dig nu


känslostorm.

beskriver dagens..nej, helgens tankar. Jag blir galen, totalt.
Jag är kär. Jag är inte kär. Jag är kär. Jag är inte kär.
Det är som när man var liten, å andra sidan..liten och liten..jag gör det fortfarande, och tog en blomma. Plockade bladen. Älskar, älskar inte, älskar, älskar inte. Skillnaden är att det är på riktigt.
Det är inte så enkelt att stå emot när man blir uppmuntrad. Eller blir man uppmuntrad? Kanske inte och då har man missförstått hela grejen, paniken knackar på och man blir totalt knäckt.
Förträngningsfasen sätts igång och man kommer att frätas sönder inifrån, sakta men säkert. Som om man inte har nog med saker man försöker fötränga?
Är det så konstigt då att man inte vågar tolka signaler? Man kanske bara tolkar dom på det sättet man vill. Ett sorts önsketänkande. Fast allt är väl mer eller mindre ett önsketänkande, hela tiden?
Åh, jag vet inte.



kär i dig?

Jag kanske är det. Eller jag vet inte.
Jag vill inte vara det, det blir bara massa jobbigt. Hur vet man att man är kär under tiden man är det? Jag vet bara att man vet att man var kär när man står med facit i hand och inte är det längre.
Men snart rinner det över. Pallar jag? Funkar det?
Komplcerat? Ja, som fan. Jag orkar inte fundera, inte ens försöka. Jag flyter med.
"Go with the flow"
Är jag kär i dig?

Frustration. (?)

Fattar du?
Jag förstår inte. Jag pallar inte. Jag fixar inte. Jag dör!!
Om jag skiter i dig, på riktigt. Är du nöjd då? Är det så du vill ha det?
Men gå och skjut dig, gör det. Jag bryr mig ändå inte. -
Jag erkänner att det är med stor frustration och besvikelse jag inte förstår hur det funkar och förgäves försöker. Men framför allt med rädsla. Rädsla för att det ska visa sig vara på ett helt annat sätt än vad jag har trott. Att det ska visa sig att du är någon helt annan och att min, just nu vacklande men annars positiva, bild av dig ska raseras fortare än kvickt.
Jag vill inte ha det så. Jag har precis byggt upp den och det är bara början...trodde jag vill säga, men jag kanske hade fel?
Förklara för mig!

känslor?


Konstigt påhitt. Jag har iaf kommit fram till att man kan vara full av känslor fast det inte finns något i känslorna.. och jag är kass på att uttrycka mina egna tankar och idéer. Det är bara massor med känslor helt enkelt.
Men vad är det man känner liksom?
När man inte vet vad man känner fast man känner att man känner, vad känner man då? Utom förvirring?
Åh, vad hopplöst. Palla att känna massa saker och behöva känna efter.
Palla känslor?
Palla att något/någon etsar sig fast på näthinnan, konstant. Och att det inte finns ett skit man kan göra åt det.
Palla att den sista man tänker på innan man ska sova är samma person som man först tänker på när man vaknar?
Palla att tänka. Palla att försöka förstå? Palla att förtränga?

Jag tror att när man inte vet vad man känner beror det på att man förtränger det man egentligen vet om att man känner. Bara för att man inte vill känna det som man känner. Förnuft och äkta känsla vill väldigt sällan samma sak. Så vad passar bättre än att citera vår allas kära tsatsiki:
"När den rätte dyker säger hjärtat till och då får hjärnan säga vad den vill!"



Hjälp, vilket infall. Vad gör jag? Shit, men jga bara kände för det. Ledsen om jag utnyttjar dig just nu, men jag kunde inte låta bli. ;) flirthumör kalla det!

klättra igen?

07.00 - Dagen började. Alarmet på mobiltelefonen gick igång. Snoozade till 07.40, innan jag pallrade mig upp. Drog på mig kläder, lite smink, fixade håret och borstade tänder. Allt inom loppet av 20 minuter. Det var inte illa pinkat av Madde.
8.15 - Jag skulle ha gått ut till vägen där Jimmy och Johanna väntade med skjutsen.
8.07 - Yees, jag har 8 minuter på mig att äta frukost, det är ju mer än lugnt. Jag har precis mickrat mitt tevatten och tagit fram en smörgås, då jag ser en bil uatnför fönstret, som lägger sig på tutan dessutom. ( Märk då att klockan var något runt 8.09, vilket betydde att det inte var min planering det var fel på). Vattnet åkte i slasken, det blev inget te och definitvt ingen lugn och ro. Tog min macka, en banan och skyndade mig ut i hallen, där jag insåg att mina converse skulle ta hundra år att knyta.
8.16 - Satt i en ny (gammal, enligt jimmy. Trots allt 3 månader) bmw, på väg mot romsås för att hämta ingrid.
9.00 - Framme i Härna bygdegård, som var låst. Efter några samtal hit och dit för att kolla att vi skulle vara i Härna först och inte Kärråkra ( som vi skulle vidare till sen ), kom tillslut kyrkvärdarna och öpnande. Det roliga med att vi behövde undersöka saken kanske berodde lite på att Johanna som var präst idag och Jimmy som ansågs som kantor hade sina tvivel om vart vi skulle vara, när och hur.
9.30 - Gudtjänst. Solosång av Madde och Ingrid: "För att du finns", "Till din blomstrande äng", "Gabriellas sång" och "Vila i någons hand"
10.35 - Mot Kärråkra.
10.42 - Jimmy girar in på en gräsmatta, där vi stannar för en kort kaffepaus med tillbehör.
10.45 - Gasen i botten
11.00 - Mässan skulle börjat. Men eftersom prästen, kantorn och sångarna inte anlänt funkar inte det så bra.
11.04 - Andfådda, med andan i halsen kommer vi inspringades till kyrkan. Fint folk kommer sist, heter det ju.
11.07 - Mässan kan börja.
12.24 - Ingrid och Madde kommer fram till att man hinner med massa saker ju tidigare man går upp. Vi har ju faktiskt hunnit med två gudstjänster och dagen har bara börjat. Vi har också planerat hur mkt som helst, som vi ska fixa och ordna. Det blir en skojig vår! :D

Jag bara råkar klättra på väggarna igen, det är så mycket känslor överallt just nu, som inte kan fångas in. Det är som att man har en låda. Runt i rummet finns flugor som flyger omkring och irriterar som man vill fånga in, men misslyckas med. Tillslut lyckas man iallafall. Och lugnet efter stormen kommer. Jag hade lyckats för några dagar sedan, men det verkar vara någon som har öppnat locket till lådan?
Eller beror det på sömnbrist?
Kan du inte bara tala om för mig vad jag ska känna?

"Jag kan varken säga bu eller bä. Jag hade ju spritflaskor i mina hyllor när jag var ung..eller ung och ung..tills jag flyttade." haha. :)
Jag vill göra om mitt rum.




klättrar på väggarna?

Ja, något så fruktansvärt. Jag vet inte vart jag ska göra av alla känslor, som jag inte ens kan placera på rätt objekt!
Detta blir kanske lite värre än vad jag trodde.
Åh, jag vill bara träffa dig mer..mer..mer.. bara umgås massa!
Vad känner jag?
För vem?
När?

jag har panik för att jag tappat mitt underbara, bästa, fantastiska, lypsyl.. :( Närmsta återförsäljare är i gbg, orka dit bara för att köpa det. Men orka betala 50 kr extra bara för att köpa det på postorder?
Är det värt 150 kr? kanske inte. Men det är verkligen bäst! Och jag får abstinensbesvär, verkligen

Tidigare inlägg
RSS 2.0