Madeleine Anna Constance

Det är en konstig känsla. Och en väldigt onödig känsla. Men jag känner den. Om och om igen. Och det är förbannat jobbigt. Jag är livrädd för döden och allt runt omkring. Ibland så skakis att jag inte vet vart jag ska ta vägen, i synnerhet inte när jag påminns om den.
Men det är som Claes Malmberg sa i måndags, och det ska jag verkligen försöka sträva efter, varär ska man gå runt och vara rädd för en av två saker som man vet väntar för alla?
Fan vad dumt. Men det är så det är. Jag jobbar på det, för det är fruktansvärt.
Vad kan man göra åt det? Ödet är ju ödet.

The show must go on. (Erik var totalgrym! Cool kille.)
Imorn väntar mer jobb. Mer kläder :)