Madeleine Anna Constance

Jag har nått mitt mål. Målet jag satte för säkert två år sen, lite drygt kanske, men inte tagit itu med förrän för ett tag sen.
Är jag nöjd? Nej. Nej. Och åter nej.
Tanken är snarare värre nu än tidigare, vilket jag är rädd för.
Det kanske bara blir värre och värre, vad händer då?
Jag orkar inte tänka på det hela tiden. Varje dag. Varje ledig stund. Så fort det dyker upp är jag där. Inte mer. Inte mer. Inte mer!
Jag kan bara hoppas att det går över, vilket jag tvivlar en aning på.

Nu ska jag laga spenatsoppa.
Hoj!