Madeleine Anna Constance

Alltså det är inte ofta det händer något i Hällstad.. men idag.
Jag har just fått känna på hur det är att bli kidnappad, hoho.
Satt i lugn och ro när helt plötsligt det kommer en bil.
I den befinner sig Keno, Per, Björn och Stor och de tänker inte åka härifrån innan jag är med.
Så... vad hade jag för val tror ni?
TIll historien hör att jag var klädd i mjukis <3 icke nyduschad och kände mig allmänt ofräsch! haha.
Men man får väl bjuda på sig själv  ; )

En uppdatering är på sin plats. Egentligen borde jag i detta inlägg redovisa hela Polenresan, men nej, tyvärr, inte ikväll. Det sparar jag till en annan dag.. Det kommer bli långt..förhoppningsvis!
Idag har vi sett musikalfilmen, hoho. Det var läskigt. Jätteläskigt! Jag har aldrig förut sett eller hört mig på det sättet. Har exempelvis aldrig lyssnat på kyrkkonserten vi hade i 2an eller sett Total Eclipse från Vårblandningen förra året. Jag är en riktig fegis!

Både idag och igår har vi också haft två kalasbra föreläsningar på psykologin. Himlans intressant!
För övrigt finns det människor som gör vardagen lite ljusare, de som bara är där när det behövs. Samtidigt som det finns de personer som gärna vill släcka ljuset.
Jag säger inget så har jag inget sagt.

Snart är det dags.
Snart är det dags att ta med sin packning och lasta bussarna för att bege sig till ett okänt land. Eller..så värst okänt är väl inte Polen dock men man kan ju låtsas :)

Idag har jag faktiskt hunnit med en hel del - Pressat i ett solarie, inskaffat diverse matprodukter till resan, tagit en promenad i det härliga vårvädret, packat och tagit det lugnt! Jag har också kört bil för sista gången denna vecka, hm. Kanske kan köra in till uhamn sen förresten.

Just det.. jag har lagt ner min duntäckeidé helt frivilligt. Jag kom på att det är så stort att det förmodligen kommer ligga på golvet i bussen, vilket inte är så trevligt. Så tyvärr blir det bara en filt! Men.. det duger i krig ;)

Nu ska jag bege mig.
Ha en trevlig vecka, det ska jag ha!
Hejsvejs!

Jag har insett att det inte bara är andra avenyn som jag missar.
Jag missar även Grannfejden, vilket skulle vara lite kul att se eftersom det handlar om Nitta <3 denna gången, pinsamt värre.
Men det värsta är ändå att jag inet kommer få köra bil på en vecka, åh vad tjiligt! Så länge har jag aldrig vart utan bilkörande sen jag fick körkort. Hm, Suck!
Hoppas jag överlever ; )

Det ser ganska ljust ut.
Jag har lyckats prova färdigt balsaker, jag har nästan packat färdigt, jag har övat trumpet, jag är nästan färdig psykologin. Någon redovisning besparar jag mig, jag sover nog eller gör något vettigt. Antagligen det sistnämnda.
Dock har jag inte börjat med svenskan än, det är dumt. Jag borde göra det..sen nån gång..

Har också insett att jag missar två avsnitt av andra avenyn,det är inte lika kul. Tur att internet finns. Ibland.

Nu har jag gjort en annan viktig sak.
Nämligen friskat upp musiken på min kära Ipod, vilket är viktigt om man ska sitta på en buss så länge som vi.
Nu ska jag få lite sömn.
Sen är det nya tag imorn igen! :)

Nu har jag suttit hela dagen med psykologiarbetet och försökt begripa hur massmördare tänker.
Fyra a4 sidor har jag hittills lyckats spotta ur mig.
Nu tar jag en paus och ger mig ut i det friska vädret på en välbehövlig promenad.
Det är en del som ska bli gjort innan avfärd på måndag.
♦Skriva färdigt psykologin
♦ Förebereda den muntliga redovisningen i samma ämne, som ska genomföras på måndagmorgon. Om det inte finns tid skippas dock den lektionen.
♦Föreberda ett svenska nationnelt prov, muntligt
♦Prova diverse saker till balen
♦PACKA! PACKA! PACKA!
♦ Öva sång och trumpet. Tentorna närmar sig och veckorna springer iväg.
♦ Fixa någon som kan gå på föreläsningen om brott och straff på tisdag.
♦ Se reprisen av Debatt och Agenda, som handlar om Sveriges låga straff samt Englafallet och andra fall.
Debatt kan nog vara något för ditt arbete, therese! imorn 12.25.

Förlusten mot Ljungskile i förrgår visar att man aldrig ska underskatta en nykomling, en bottennappare.
Det är pinsamt att ha 14 avslut, 5 på mål och inget gick in.
Det är pinsamt att ha tre minuter kvar på ordinarie matchtid och inte kunna stå ihop.
Men.. det är okej. Alla kan göra misstag, så även gulsvart.
Kämpa Elfsborg, kämpa till ni dör.

Ljuset i detta mörker är HV71 som SMguldmedaljörer. Woho.
Det var spänning och dramatik.
Per Ledin, är en skön kille, trots att han, i slutspelet för något åt sedan, blev polisanmäld för hets mot folkgrupp.,

Den kombon äger rum i nästan en vecka från och med måndag. Kanske tisdag, med tanke på att det först väntar en  18 timmars lång bussresa. Så då kanske kombon istället borde vara:
tessatossan, maddanpaddan, busspuss och pollenpolen.
Det blir nog bra, trots att jag inte får ta del av den efterlängtade föreläsningen med Leif GW Persson på Högskolan i Borås på tisdag. Av alla dagar på hela året. Av alla tisdagar. Av alla månader. Just den 22e april. Varför undrar jag?!
Det är ju min framtid vi pratar om. Åh, jag kommer deppa. Ni får nog leva med det mina vänner. Det blir tragiskt. Åh!

Nu väntar en kväll hos mormor.
Jag återkommer.

Jag är inte på humör. Alls!
Därför krävs lite drastiska åtgärder i form av full frys.
Ta mig härifrån!

För er som orkar läsa är detta vad mitt fördjupningsarbete i psykologi ska handla om.

från www.krimextra.nu

Massmördaren öppnade eld ? en kvart senare var över 30 mördade

Martin Bryant ? den ständigt skrattande massmördaren.

En förmögen ung man med världen för sina fötter, löpte plötsligt amok en solig dag på en strand i Tasmanien. Beväpnad med två automatgevär, ett hagelgevär och en pistol, började han systematiskt att döda alla runt omkring sig.
Men varför gjorde Martin Bryant detta? Medicinsk expertis svär att han inte var sinnessjuk vid tiden för massakern. Ändå skrattade han som en galning, när han senare ställdes inför rätta.

 

Martin Bryant, 29, hade växt upp i Australien och Nya Zeeland. Hans far var född i England och hade emigrerat till Australien 1952.
Såväl far som son stötte på en veritabel guldgruva, när de blev vänner med en rik arvtagerska, som lämnade dem med en halv miljon pund, när hon omkom i en tragisk bilolycka med unge Martin som passagerare.

Den omskakande händelsen måste ha satt djupa spår hos den unge mannen som plötsligt blev lynnig och inåtvänd, något som accentuerade när han och hans far flyttade till Hobart i Tasmanien.

1993 hittades fadern, Maurice, död under märkliga omständigheter. Hans kropp hittades i botten av en brunn, genomborrad av kulor. Trots de märkliga omständigheterna fastslog myndigheterna att han dött för egen hand. Men många ställde sig undrande: Varför skulle någon först skjuta sig upprepade gånger för att sedan hoppa ned i en brunn?

Många började också ifrågasätta bilolyckan något år tidigare, som unge Martin på ett mirakulöst sätt hade överlevt medan hans välgörerska fick sätta livet till. Var det kanske något mystiskt även med den olyckan?

Oavsett vad polis och försäkringsbolag hade för teorier vid den här tidpunkten började Martin Bryant bli allt mer sluten. Han köpte ett helt arsenal av vapen: Ett automatiskt hagelgevär, en revolver och två av världens mest beryktade automatgevär, det amerikanska Armalite M15/16 och det ryska Kalashnikov AK47.

Här, på stranden i semesterparadiset Port Arthur, ägde den fruktansvärda massakern på oskyldiga rum.

Nu var Martin Bryant rustad för sitt eget privata krig? Men först tog han ledigt och gav sig ut i världen för att komma till rätta med sig själv och hitta nya vänner. Han misslyckades med det senare, återvände till Tasmanien och började övningsskjuta på de folktomma stränderna. Han pratade inte med några andra människor och vände ryggen åt dem som försökte hjälpa honom. Den tidigare straffkolonin Port Arthur ligger 10 mil från Hobart och är i dag en populär tillflyktsort för surfare, soldyrkare och helgfirande familjer.

Martin Bryant anlände till Port Arthur den 28 april 1996, köade otåligt tillsammans med andra semesterfirare för att köpa en hamburgare till lunch och hördes muttra medan han mumsade i sig sin burgare: ?Ja, det här verkar vara rätt ställe!?

Han smålog, men det var något spänt över hans ansiktsuttryck. Leendet övergick till ett fnissande, innan han började skratta tyst. De som överlevde massakern minns hans egendomliga uppträdande, och en fotograf lyckades också registrera hans fanatiska blick på en videoupptagning denna fruktansvärda eftermiddag.

Stranden var packad med folk, och det var också ruinerna efter det gamla fängelsekomplexet. Det var där som Martin Bryant, efter att ha kastat bort resterna av sitt lunchpaket, öppnade sin rymliga bag och snabbt började sätta ihop sina vapen.

Det tog några nyfikna åskådare en eller två sekunder att inse vad han höll på med. Då hade Bryant redan öppnat eld. Slumpmässigt avlossade skott fick alla att skrika i panik och rusa för skydd. Men det fanns inte mycket att ta skydd bakom på den öppna sandstranden.

Han vandrade sakta genom den panikslagna folkmassan och sköt till vänster och höger omkring sig. Hans dödsbringande redskap fällde människor till marken med kylig effektivitet. Och han skrattade oupphörligen när han promenerade vidare, stannade bara för att byta vapen eller ladda om.

När några av semesterfirarna nådde fram till sanddynerna och desperat letade efter skydd, började han att skjuta ned dem en efter en med enstaka skott. När han fick syn på en hel familj om fyra som gömde sig under ett picknickbord, sköt han dem också. Även om det med facit i hand förefaller otroligt, trodde några turister att slaktande ingick i någon TV-film. Åtminstone ända tills kulor började flyga i riktning mot dem och rörde upp stora moln av sand. Då flydde de mot sanddynorna och den skyddande dalgången bakom dessa. Inom loppet av bara knappt 15 minuter hade Martin Bryant mördat över trettio människor. Ytterligare sex skulle dö senare av sina skador från kulorna från höghastighetsvapnen.

Martin Bryant.

Ett annat mål var en bil fylld av skräckslagna äldre damer. Han sköt dem allihop. Han sköt också en man, som satt instängd i en brinnande bil. Och han gjorde det inte av humanitära skäl eftersom han skrattade hysteriskt när han tryckte av.

Sedan verkade det som om Martin Bryant hade tröttnat på blodbadet på stranden. I stället promenerade han in på ett litet turisthotell i slutet av stranden och tog ägarna ? ett äldre par ? och en ung kvinnlig gäst som gisslan.

Från fönster på hotellet började han skjuta mot poliser och militärhelikoptrar, som nu hade dykt upp på stranden för att ta hand om de sårade.

Ett av offren för ?Mad Dog? Bryant förs skyndsamt iväg till sjukhuset.

Men blodbadet var ännu inte över. När helikoptrarna besvarade hans eld, började en flygel på hotellet att brinna. En annan eldflamma kom inifrån hotellet, när Bryant dödade ägarna och sin unga kvinnliga gisslan. Därefter rusade han själv ut, skrikande och med brinnande kläder, för att ge upp. ?Mad Dog? Bryants slaktorgie var äntligen över? På Royal Hobart Hospital, dit de döda och sårade fördes, chockades en läkare svårt när han upptäckte sin egen son bland de döda. Han hade senast sett honom vid frukostbordet.

Då var sonen på ett strålande humör eftersom han var på väg till en grillfest på stranden.

Förutom invånare från Tasmanien fanns också turister från Kanada, Japan, Indien, Australien och Nya Zeeland bland offren. Bland de döda fanns två bebisar, två systrar på tre och fyra år och deras mor. En man hade dödats när han kastade sig över sin hustru för att skydda henne och förutom de döda och döende, hade Bryant allvarligt sårat tjugo personer.

Redan inom ett dygn hade han åtalats för ett av morden. Men Martin Bryant valde att tiga, började bara skratta tyst igen.

Amerikanska psykiatriker menade att Bryant hade påverkats av tidigare massmord på skolever och turister i såväl USA som England, utförda av sinnessjuka pistolmän, men också av det tilltagande vapenvåldet i TV och på bio. Men rätten i Tasmanien, vilken han ställdes inför den 7 november 1996, avfärdade alla sådana förklaringar.

När rättegångsförhandlingarna inleddes, förnekade han först alla anklagelser om mord, mordförsök och misshandel, allt medan han skrattade tyst för sig själv. Men sedan ändrade han sig och förklarade sig skyldig, varvid han skrattade så våldsamt att han knappt kunde få fram ordet ?skyldig? över sina läppar.

Han skrattade också när alla 72 åtalen, därav 36 gällande mord, högtidligt lästes upp för honom och hans försvarare, John Avery, var tvungen att säga till honom att lägga band på sig själv. Släktingar till de mördade bröt ihop i rätten på grund av hans uppträdande och tvingades varsamt eskorteras ut.

Det här automatgeväret av märket Armalite var ett av Martin Bryants dödsbringande mordvapen.

Den 19 november var sista dagen för rättegången. Ett problem återstod fortfarande; vad man skulle göra med Martin Bryant? Domaren, Chief Justice Williams, vägrade att acceptera att Bryant var sinnessjuk.

Eftersom det inte förekommer något dödsstraff på Tasmanien och i Australien, dömde han Martin Bryant till fängelse ?för resten av sitt liv?.

Han fick en dom, som han omöjligt kan avtjäna: 36 livstidsstraff för mord, och 21 år i fängelse för vart och ett av de andra 37 brotten, som innefattade mordförsök och misshandel.

Domaren mässade obevekligt: ?Det är svårt att föreställa sig en mera fruktansvärd brottskatalog. Du visste vad du gjorde, tyckte om det och visade ingen ånger efteråt.?

Och, fortfarande småskrattande för sig själv, leddes Martin Bryant iväg till sin cell?

Ett eftermäle till rättegången är att parlamentet på Tasmanien röstade för att beröva Martin Bryant all hans förmögenhet och alla hans tillgångar, så att överskottet kan tillfalla överlevande och släktingar till de mördade under Port Arthur-massakern.

Och nu har livet återgått till det normala på semesterorten. Ja, åtminstone nästan. I dag kommer nämligen turisterna inte bara till Port Arthur för att titta på den gamla straffkoloni, utan också för att bese de vackra stränderna, där Martin Bryants fruktansvärda masslakt ägde rum.

Vi hade en väldigt intressant idrottslektion idag.
Det började med en hopprepslek, där man skulle jaga varandra runt och i ett hopprep.
Därefter blev vi någon form av getingar. Man hade en gadd och en mage som var täckt med kardborre. Det hela gick ut på att man skulle häfta bollen på kardborret och göra mål i rockringar. Missade man bollen fick man bara ta upp den med hjälp av magen eller gadden.. Det var ganska jobbigt och väldigt skojigt, hoho!

Imorn är en viktig dag.
15 April.
Projektarbetsinlämning och Sista dagen att söka till högskola.

Jag tycker det är hemskt. Och jag undrar ofta vad för tragiska människor som gör såhär? Ett barn!
Men tack o lov att föräldrar och omgivning slipper undra. Ovissheten har jag hört ska vara bland det värsta. Jag beklagar och skänker tankarna till familjen och vännerna.
Nu har han, den 42-åriga lastbilschauffören, iaf erkänt. Dessutom erkänt mordet på Pernilla i Falun 2000.
Sveriges polismyndigheten har visat vad de går för!
Det ska bli intressant att se hur det slutar - alltifrån händelseförloppet till domen.
Och nu är jag mer motiverad till att göra mitt psykologiarbete om mördare och deras beteende.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2248365.ab

Igår var sötisen, bästa amanda här :)
Vi tittade på Walk the line, som jag fortfarande hade inplastad trits att den kom som julklapp av tina.
Jag gillade den, verkligen. Och jag gillade Joaquin Phoenix och Reese Witherspoons tolkningar starkt!
Åh, jag hade velat leva på 50- och 60-talet också!

Lite minnen sådär..
Sommaren 2006, var jag totalt fängslad vid tv:n 9.45 varje dag, hela sommaren. Första säsongen av flyg 29 saknas gjorde ett starkt intryckt. Främst denna människan, Johnny Pacar alias Jackson.

Jag kopierar Tessatossans kommentar rakt av.
"Det är helt sjukt, vi började typ skolan idag och så ska vi redan sluta. Samtidigt som vi började skolan för 1000 år sedan och alltid längtat efter det här. Jag har nog aldrig riktigt fattat att vi skulle nå fram, att vi skulle ta studenten. Och nu är det NU, det kommer lite som en chock för mig om jag ska vara ärlig. Kunde ingen förvarnat liksom?!"

Det är precis så det är! Det är verkligen helt sjukt. När man var ( /är? ) liten tyckte man studenterna var så vuxna och att det skulle vara evigheternas evighet tills man själv skulle nå dit. Evigheternas evighet visade sig vara ganska mycket kortare än vad jag trott. Gudars skymning! Jag tror jag kreverar.

Morgonen ägnades att se klart dramat/dokumentären om Lasermannen. Och slutsatsen är att han verkar helt rubbad. Han borde egentligen få en behandling för psykisk störning. Livstids fängelse lär ju inte göra honom frisk!

HV71 vann den tredje matchen i finalomgången på Sudden Death. =) Står tyvärr 2-1 i matcher till Linköping men det finns hopp, hoho!

Idag är det 42 dagar sen vi hade premiär för Jack the Ripper. Det känns inte alls som att det är så länge sen, det var ju typ nyss..
MEN det är också 42 dagar kvar till studenten. Det är sjukt läskigt. Vart ska man ta vägen sen? Vad ska man göra? Jag har 100 alternativ känns det som och 1000 saker jag vill göra.
Kan inte bara hela es3 börja om igen, eller starta en ny resa? ; )

Den sången var min barndom, den ger så mycket nostalgiska känslor =)

Det finns inget vettigt att skriva idag, har inte hänt någonting alls, men ändå.
Idag var sista gången jag träffade plutten fram tills körresa, eftersom hon åker till tyskland på sönd. Ha så trevligt! eller så trevligt som du kan ha det utan mig.

Har skickat in PA nu, fina firren! ; )
Imorn är det fotograferingen hos bullen, yeah.

Hej, hej hemskt mycket hej.

Jag som inte varit varken sjuk eller förkyld på hur länge som helst har helt plötsligt inom loppet av en vecka, drabbats av både feber, halsont, världens förkylning precis som häxan har i Laban och Labolina. Jag som var så glad över att min överdrivna bacillförsiktighet gett resultat. För er som inte har hört om mina rutiner vid ett toalettbesök har jag bara en sak att säga. Jag låter inte mina händer nudda vare sig spolknapp, kran, kranhandtag, lysknapp eller dörrhandtag. Vem vet vad som har hänt där förut.
Hur som haver, är det inte mycket att göra åt. Jag tycker lite synd om mig själv och tänker att det går över. Det räcker :)

Idag tänkte jag att jag skulle ta en promenad mellan trumpetlektionen och orkestern. Eftersom det regnar och snöar om vartannat tar jag på mig mössa, vantar och halsduk och ger mig iväg. Kruxet är bara att efter att jag varit inne i tre affärer så är det dåliga vädret som bortblåst och solen skiner! Jag trodde jag skulle dö av värmeslag, flera gånger under min entimmas promenad. Rogivande var det iaf, trots klimatförändringar.

Annat onödigt vetande är att projektarbetet är färdigt för att skickas in. Ska bara kolla igenom det imorn, sen ska det in för granskning. Spännande!

Sömn, ja tack.

Nu tror jag att jag har blivit lite upprörd, igen.

En 53 årig man har nämligen fått 14 års fängelse för grovt narkotikabrott. Och sju andra personer dömdes till några månaders fängelse upp till 10 år bakom lås och bom.
Nu är min fråga, är det rimligt med 14 års fängesle för narkotikasmuggling? Visst, det handlade om typ 100 kg, men det är inte det som är grejen. Idag är det ganska ovanligt att dömer någon till 14 års fängesle.
Hagamannen är ett exempel på ett 14 år långt straff. Likaså mannen i Borås som i över 10 år utfört grova sexuella övergrepp och misshandel mot fyra barn. Och visst är de rätt dömda, utan tvekan. Å andra sidan, 14 år är inte direkt mycket det heller. De kan komma ut och göra om samma sak igen. Men det var inte det jag skulle prata om, utan om de fall som inte har gett 14 år.
Några exempel:
Bobbys pappa fick 10 års fängelse. 10 år fick också den man som knivmördade en annan man på julaftonen i fjol. Den 18åring som mördade sina föräldrar i Hedemora fick 9 år.

Det är tre fall med dödlig utgång. Är ett liv inte värt mer än knark? Det är helskumt. Folk har ihjäl varandra lite hur som helst, utan att få några egentliga straff.
Om det ger 14 år att ha med knark att göra, medan det bara ger 9 år att ta två stycken liv, är det inte ett tecken på hur samhället och rättsystemet är på väg att spåra ur?

Man kanske kan göra lite nytta, om man pluggar kriminologi. :)
Nu är det sömn, för imorn då redovisar EsMk3 kursen musik&kommunikation!

Detta är bland det bästa jag hört.
Israel Kamakawiwo'ole - Somewhere over the rainbow.
Och ja, det är han visas i videon som sjunger. Han dog av fetma, 343 kg, i en ålder av 38 år.

Jag ser framåt, men ser ingeting.
Ovisshetens dimma vilar tungt över stigen,
och långt fram hör jag någon kalla mitt namn.
En obestämt röst, från en obestämd plats.
Ännu är jag kvar, reser kollektivy med alla andra.
Rädda för att gå sina egna vägar.
Men jag kan inte trotsa rösten,
kan inte blunda, le och stanna kvar som alla andra.
Jag måste gå!
Jag måste smyga bort i natten.
Ensam, obemärkt, utan avsked.

Min nuvarande LG-mobil hänger nätt och jämt ihop. Jag behöver en ny, ganska snart.
Jag överväger dock om jag kanske ska börja använda min underbara nokia 3330 istället. Det är verkligen världens bästa telefon, dessutom finns Snake2, som en gång var mitt liv.
Så hur jag beslutar mig återstår att se.

Vanligtvis gillar jag inte The Poodles, men jag gillar verkligen sångaren Jakob Samuel. Han sjunger något så fruktansvärt bra. Säga vad man vill om att röstresurser, där har vi iallafall en äkta röstresurs!.. Att han sen ser lika bra ut som en 20 åring är bara ett plus ; )
Det var bara en utvikning från musikens värld, haha.

Nu är det nog dags för lite projektarbete.

Ett sätt att fördriva lördagar med är att skriva högskoleprov.
Sammanfattningsvis var det skojigt, riktigt kul faktiskt. Inte för att resultet kommer vara något att skryta med direkt men det var värt det. : ) Det är nästan så jag tar efter therese förslag om att utmana papsen nästa gång. Det kan bli riktigt gastkramande!

Idag blir det musik i form av Disneyland after dark - Laugh and a half

Följande dialog ägde rum hos familjen Sjöberg typ 2 timmar sedan.
Så ska det låta, Brolle Jr sjunger en Elvislåt.
Mors: Åh, vad han sjunger bra. Skulle inte han vara en riktigt bra svärson, Sune?
Paps, lite försiktigt: Jo, det är väl inget fel på honom.
Mors: Där hör du, Madde. Var sa du att han bodde?
Madde: I Boden. Alltså i Norrland. Jag frågade paps innan idag om vi inte kan åka till Norrland nästa vecka, han och jag, istället för utomlands, men han tyckte man skulle åka till Norrland när det var sommar. Jag höll inte med.
Mors: Ja, men det är nog bättre att åka dit på sommaren. Sa inte du att du och Josse skulle åka på roadtrip genom Sverige?
Madde: Vi har väl pratat om det, ja.
Mors: Det tycker jag låter som en bra idé, mycket bra idé. I sommar va? Du, förresten han är väl singel?
Madde: Ja, mamma. Det är han.
Mors: Åh, så trevligt. Han verkar vara en fin kille han. Men den där luggen får han gärna ta bort från ansiktet, så man ser honom.

Öhm, arrangerat äktenskap någon? Men vad bra, då slipper jag tänka på min framtida man.

Fast å andra sidan, jag hade nog inte klagat. : )

Regina Spektor - Samson

Jag sitter och grunnar på hur intelligent och allmänbildad man måste vara för att bli den femte genom tiderna som haft alla rätt på Högskoleprovet. Alla rätt, det är inte illa det.
Jag ska också bli bra när jag blir stor!

Lite bra musik som förgyller dagen.
Jamie T - If you got the money.

Fredagkvällar är bland det bästa jag vet. Mina fredagkvällar är heliga. Snarare är kanske fredagarna heliga. Jag vet inet varför, men det är något speciellt och så har det alltid varit. Det känns inte som lördag, inte son någon annan helgdag heller. Det bara är så bra. Och när det börjar närma sig sommaren blir det ännu bättre. Vi tar ut grillen och sitter på altanen och äter. Visserligen har vi ingen altan här, men vi hade i Nitta. Så det lever kvar och paps är i full färd med att bygga en..eller snarare är mors i planeringsfasen och pappi tänker, men tids nog, haha.
I alla fall, det jag ville komma till är att kvällens Så ska det låta lär bli riktigt trevligt, jag har ganska höga förväntingar på Brolle Jr. Han är duktig!

Han är tillbaka i Sverige och HV71 är i SMfinal. Det är helt okej, verkligen helt okej! =)

Förutom att jag nu lider av en konstig och plågsam huvudvärk har det var en ovanligt bra dag.
Började dagen hos syon, och hon fick mig mer förvirrad än förut, när jag nu har ungeför 10 val. Just nu lutar det åt kurspaketet kriminologins grunder på Göteborgs Universitet.
Handledarträffen gick bra och PA:t var bättre än jag trodde, resultatdelen är färdig. Det räckte som det var och jag har bara diskussionsdelen kvar. Det känns så skönt. Det kanske blir lite tid över till vårens soliga timmar. Promenad vid vattnet? mumma.
En trevlig film på svenskan, i form av Indiana Jones och det sista korståget. Eller trevlig och trevlig..det kanske inte är rätt ord. Men den var bra iaf, även om vi inte har sett slutet än.
En stunds träning och lite farlig UVstrålning hanns med.
Es3TA hade redovisning och de är duktiga, våra kära klasskompisar.
Anna Pihl-boxen, säsong 2, väntade på mig när jag kom hem. Den kan jag avnjuta imorn tillsammans med föreberdelserna inför Högskoleprovet. Något jag också ska se är filmen, som fortfarande är inplastad, Lasermannen.
Kvällen avslutades med ett avsnitt Efterlyst och underbare Leif GW Persson. : ) Återigen en fördjupning av Arboga-fallet och det verkar som om mina aningar från början kanske var i rätt riktning. Enligt mig fanns det en förklaring, som borde vara högst troligt:
Den misstänkta 31-åringen har haft ett förhållande med den knivhuggna 23-åringens sambo. När det sen tog slut och han träffade mamman och de två barnen vägrade hon att acceptera det.. och resten vet vi ju. Nu skulle ju inte en normal människa reagera så men i vilket fall som helst är man väl psykiskt störd när man har ihjäl två små barm? Och psykiskt störd har det ju visat sig att hon är.
Det finns så mycket galningar här i världen. Det är tragiskt. RIktigt tragiskt.

Jag sitter i muljan, med webbradion i öronen och helt plötsligt spelas denna underbara låt

Hoobastank - The reason

Åh, det är minnen. Det är Polen. Det är Tina och Madde. Det är högstadiet. Sista året. Massa känslor. Vemod. Slut. Saknad. Tomhet. Sammanhållning. Förväntansfullt.
Jag skulle kunna fortsätta i evigheter men jag märkte att det var lite samma känslor som nu. Fast skillnaden är att nu åker vi alla åt olika håll. Det är verkligen slut. Eller början. Välj själv.

Åter till Franz Kafka.

Jag har totalt tappat fattningen.
Jag har ingen koll alls, å andra sidan springer alla andra omkring som om de hade en dag kvar att leva och ska knö ihop en hel livstid på bara någon timme, men det hör inte hit.
Jag har dessutom tappat min kommunikationsförmåga. Det låter konstigt, för det är inte så svårt att kommunicera. Men med vissa är det som att lösa ett lätt sudoko, men med bara 2 siffror. Det gick ju himlans bra förut, då, för längesen, men nu är det bara borta. Det är tråkigt, skittråkigt. Jag vet inte varför och jag vet då rakt inte vad som har hänt. För uppenbarligen har något hänt. Berätta, så blir det kanske enklare. Jag orkar nämligen inte med den här berg- och dalbanan längre. Den förändrar mig. Tack vare dig.

Jag vill att det ska gå fort nu, tror jag. Snart är det över.

Nu är det vår. Jag har massa döda flugor i hela huset, annat kan det väl inte vara?
Åh, nu vill jag ta många promenader vid vattnet, myys!

Jag har varit i skolan och gjort ett jobbigt psykologiprov idag, lite frisk luft iaf. Men jag svettades sönder, beroende på febern kanske? Hoppas det blir bra till imorn, då måste jag försöka gå till skolan. Har hört att vi ska till sparbanken men har ingen aning om vad det är.. vilket inte viktor eller krista hade heller. Plutten, den räddande ängeln kanske?

hejsvejs, gnus och gnejs.