hjälp, verkligen hjälp!
Det var första gången jag kände så för någon. Herrejisses, det är nästan så jag blir lite rädd. Och det kändes..på riktigt. Jag är förvånad, chockad. Haken är bara den att känslan hade siktet inställt på fel(?!) mål. Jesus amadeus, vad gör man åt en sån känsla? Jag trodde inte ens att jag skulle uppleva den såhär. Hjälp!
Det har gått lite längre än vad jag, helt ärligt, trodde. Förstår inte vad felet är.. Om det sitter i psyket? eller om det kanske bara är så? Men det gör inte påfrestningarna mindre direkt. Men just nu, orkar jag inte göra något åt det. Palla att må illa bara för att försöka återgå till det normala. Det kanske, förresten, har sina fördelar. Man tappar en del.
Åh, gadd.
Jag behöver dig. Någon. Ingen. Vem som helst?
Det är verkligen, på riktigt, sjukt jobbigt nu. Och det värsta är, (eller bästa?) att jag känner mig som och antagligen är, två olika personer. Om inte, så är, åtminstone skillnaden åtskilligt mkt större. Förlåt, men det är inte meningen. Vilket också uppdagas är, att jag inte är den man tror att jag är. Och egentligen så finns det nog ingen som känner mig. Nästan inte ens jag själv. Men jag vill visa, jag vill berätta, jag vill bryta ihop men jag fixar det inte. Jag behöver prata, men har jag inte tagit mod till mig och gjort det förut, lär det knappast hända nu. (det är inte, för inte, jag gnäller?)
När jag går igenom dörren, byter jag skepnad direkt.
Ut i regnrusket.
du är massa bra,
och massa söt.
vet du det?
Racey days,
help me through the hopeless haze
but my oh my.
Tragic eyes,
I can't even recognize myself behind.
So if the answer is no
Can I change your mind?
Out again, a siren screams at half past ten,
and you won't let go.
While I ignore that we both felt like this before.
It starts to show
So if I had a chance,
would you let me know?
Why aren't you shaking,
step back in time.
Graciously taking,
oh, your too kind.
We're all the same.
And love is blind.
The sun is gone,
before it shines.
And I said, if the answer is no
can I change your mind?
Det har gått lite längre än vad jag, helt ärligt, trodde. Förstår inte vad felet är.. Om det sitter i psyket? eller om det kanske bara är så? Men det gör inte påfrestningarna mindre direkt. Men just nu, orkar jag inte göra något åt det. Palla att må illa bara för att försöka återgå till det normala. Det kanske, förresten, har sina fördelar. Man tappar en del.
Åh, gadd.
Jag behöver dig. Någon. Ingen. Vem som helst?
Det är verkligen, på riktigt, sjukt jobbigt nu. Och det värsta är, (eller bästa?) att jag känner mig som och antagligen är, två olika personer. Om inte, så är, åtminstone skillnaden åtskilligt mkt större. Förlåt, men det är inte meningen. Vilket också uppdagas är, att jag inte är den man tror att jag är. Och egentligen så finns det nog ingen som känner mig. Nästan inte ens jag själv. Men jag vill visa, jag vill berätta, jag vill bryta ihop men jag fixar det inte. Jag behöver prata, men har jag inte tagit mod till mig och gjort det förut, lär det knappast hända nu. (det är inte, för inte, jag gnäller?)
När jag går igenom dörren, byter jag skepnad direkt.
Ut i regnrusket.
du är massa bra,
och massa söt.
vet du det?
Racey days,
help me through the hopeless haze
but my oh my.
Tragic eyes,
I can't even recognize myself behind.
So if the answer is no
Can I change your mind?
Out again, a siren screams at half past ten,
and you won't let go.
While I ignore that we both felt like this before.
It starts to show
So if I had a chance,
would you let me know?
Why aren't you shaking,
step back in time.
Graciously taking,
oh, your too kind.
We're all the same.
And love is blind.
The sun is gone,
before it shines.
And I said, if the answer is no
can I change your mind?
198
Tänk att det är 198 dagar kvar, sen springer vi ut!
Glädje. Lycka. Gemenskap. Fest. Fylla. Avsked. Val. STUDENT!!
Helt otroligt. Men det är tyvärr en ganska kortvarig lycka. Dagen efter, då man vaknar upp sådär lagom bakis. Vad ska man göra? Skita i allt, och leva på päronen. Yeah right. Vi testar. Finns tid att tänka på det? Inte direkt.
Det är en sån där dag, då jag skulle kunna skriva hur mkt som helst. Flera sidor i text, med bara känslor, tankar..Jag är på ett väldigt filosofihumör just nu.
Jag och paps sitter i bilen, åker förbi en lite äldre farbror. Och min käre far säger;
"Tänk att det är 40 år sen jag gick i skolan."
"Minns du det som om det vore igår då?"
"Ja, absolut. Jag minns nästan vad jag hade på mig"
7.43 i morse konstaterade jag här med, än en gång att tiden springer iväg och vill man få något gjort, får man minsann göra det själv. Man vet aldrig vad nästa dag innebär. Går vi bara här och flyter med, vad har vi uträttat med detta liv då? Är det så vi vill ha det? Inte jag iaf.
Jag har en känsla av att det snart är på väg att rinna över. Eller som ballongteorin; Ballongen blåses upp med hjälp av alla känslor och tankar som man håller för sig själv. En dag blir det för mkt, ballongen spricker. Och allt faller sönder.
Vågar jag?
Tjockisen går ut för att röra på fläsket.
Glädje. Lycka. Gemenskap. Fest. Fylla. Avsked. Val. STUDENT!!
Helt otroligt. Men det är tyvärr en ganska kortvarig lycka. Dagen efter, då man vaknar upp sådär lagom bakis. Vad ska man göra? Skita i allt, och leva på päronen. Yeah right. Vi testar. Finns tid att tänka på det? Inte direkt.
Det är en sån där dag, då jag skulle kunna skriva hur mkt som helst. Flera sidor i text, med bara känslor, tankar..Jag är på ett väldigt filosofihumör just nu.
Jag och paps sitter i bilen, åker förbi en lite äldre farbror. Och min käre far säger;
"Tänk att det är 40 år sen jag gick i skolan."
"Minns du det som om det vore igår då?"
"Ja, absolut. Jag minns nästan vad jag hade på mig"
7.43 i morse konstaterade jag här med, än en gång att tiden springer iväg och vill man få något gjort, får man minsann göra det själv. Man vet aldrig vad nästa dag innebär. Går vi bara här och flyter med, vad har vi uträttat med detta liv då? Är det så vi vill ha det? Inte jag iaf.
Jag har en känsla av att det snart är på väg att rinna över. Eller som ballongteorin; Ballongen blåses upp med hjälp av alla känslor och tankar som man håller för sig själv. En dag blir det för mkt, ballongen spricker. Och allt faller sönder.
Vågar jag?
Tjockisen går ut för att röra på fläsket.
kär?
kanske, jag vet inte.
antagligen, möjligheten finns. Och den är ganska stor.
Jag har tröttnat på att ens försöka läsa vibbar, det är för mesar. Det som händer, det händer. Och händer det inte, var det inte meningen. Så är det med den saken. Även om man kanske inte förstår det just då.
Jag tror jag kreverar snart.
Annars är det ganska bra just nu..
Har fått en ny favorit syssla; powerwalks :)
Det är grymt skönt.
5 anledningar till varför man ger sig ut i regnrusket bara för att:
- Bra för huvudvärken.
- Väldigt bra för tankarna. Man kan åtminstone försöka få lite koll på sina känslor. om det funkar, är en annan sak.
- Man känner sig oerhört nyttig. Vad är bättre än frisk luft?
- Har man ätit en pizza, gör det inte samvetet så mkt efter en powerwalk. ;)
- Koncentration, kära vänner. Det är läskigt så skärpt man blir efter en stund i höstkylan!
Just nu är det The Rifles som ligger varmast kring hjärtat och går hetti öronen. Och förstås Change your mind med The Killers, men det är enbart tack vare sinnestämningen. Slusatsen är, att utan musik hade jag nog gått i ganska många delar, för tillfället. Hade inte kunnat hålla ihop alla känslor. För trots att allt spretar åt olika håll, lyckas jag på ngt vänster samla mig ibland. Inte för att det betyder några större framsteg. Men jag kan fundera lite. Ännu mer. Åh, jag tänker för mycket!
Hjälp, kan vi inte bara umgås lite?
Åh, söte jesus, vad jag tjatar. wohoa.
antagligen, möjligheten finns. Och den är ganska stor.
Jag har tröttnat på att ens försöka läsa vibbar, det är för mesar. Det som händer, det händer. Och händer det inte, var det inte meningen. Så är det med den saken. Även om man kanske inte förstår det just då.
Jag tror jag kreverar snart.
Annars är det ganska bra just nu..
Har fått en ny favorit syssla; powerwalks :)
Det är grymt skönt.
5 anledningar till varför man ger sig ut i regnrusket bara för att:
- Bra för huvudvärken.
- Väldigt bra för tankarna. Man kan åtminstone försöka få lite koll på sina känslor. om det funkar, är en annan sak.
- Man känner sig oerhört nyttig. Vad är bättre än frisk luft?
- Har man ätit en pizza, gör det inte samvetet så mkt efter en powerwalk. ;)
- Koncentration, kära vänner. Det är läskigt så skärpt man blir efter en stund i höstkylan!
Just nu är det The Rifles som ligger varmast kring hjärtat och går hetti öronen. Och förstås Change your mind med The Killers, men det är enbart tack vare sinnestämningen. Slusatsen är, att utan musik hade jag nog gått i ganska många delar, för tillfället. Hade inte kunnat hålla ihop alla känslor. För trots att allt spretar åt olika håll, lyckas jag på ngt vänster samla mig ibland. Inte för att det betyder några större framsteg. Men jag kan fundera lite. Ännu mer. Åh, jag tänker för mycket!
Hjälp, kan vi inte bara umgås lite?
Åh, söte jesus, vad jag tjatar. wohoa.
åh, jesus amadeus..
som min kära kusin hade sagt, vi är så lika, du och jag! :) och jag tycker om dig.. väldigt mkt!! Även om vi inte ses så ofta som vi borde.
Idag.. var en bra dag..
men frida, du sa en så smart sak igår. "Erkänn att du har en sån känsla som om du satt inne i ett rum och du typ håller på att klättra på väggarna för att du känner att känslorna inte riktigt får plats i rummet!".
Du har så rätt, kära vän. Det är så, kanske mer än så. Jag klättrar också på väggarna för att jag inte vet vart jag ska göra av alla känslorna, eller vad dessa känslorna är för något. Det gör mig minst lika tokig.
Men tids nog kanske jag kan lära mig att förstå, tolka och acceptera mina känslor. Får hoppas på det!
Jag vet vad jag vill, jag vet vad jag borde.. Och jag vet att jag inte kan påverka det ett skit!
Tror att det är bäst att bara släppa taget och flyta med, det ordnar sig nog då. Om inte annat är det, det enklaste och lugnaste sättet.
Tsatsiki, var lika smart som frida, "När den rätte dyker upp, säger hjärtat till. Och då får hjärnan säga vad den vill". Absolut.
Ge mig lillfingret, och jag tar hela handen. Eller hela dig :)
Idag.. var en bra dag..
men frida, du sa en så smart sak igår. "Erkänn att du har en sån känsla som om du satt inne i ett rum och du typ håller på att klättra på väggarna för att du känner att känslorna inte riktigt får plats i rummet!".
Du har så rätt, kära vän. Det är så, kanske mer än så. Jag klättrar också på väggarna för att jag inte vet vart jag ska göra av alla känslorna, eller vad dessa känslorna är för något. Det gör mig minst lika tokig.
Men tids nog kanske jag kan lära mig att förstå, tolka och acceptera mina känslor. Får hoppas på det!
Jag vet vad jag vill, jag vet vad jag borde.. Och jag vet att jag inte kan påverka det ett skit!
Tror att det är bäst att bara släppa taget och flyta med, det ordnar sig nog då. Om inte annat är det, det enklaste och lugnaste sättet.
Tsatsiki, var lika smart som frida, "När den rätte dyker upp, säger hjärtat till. Och då får hjärnan säga vad den vill". Absolut.
Ge mig lillfingret, och jag tar hela handen. Eller hela dig :)
lov =)
Fredag - Full fart mot helgen.
Äntligen. Trots att detta jag har väntat på i 10 veckor är jag inte nöjd, det är något som fattas. Och jag tror jag vet vad, tyvärr. Eller varför säger jag tyvärr, jag blir så tokig på själv ibland.
Det kanske är dags att inse nu? Hur ska man kunna erkänna något för andra om man inte ens erkänt det för sig själv än. Förklara det för mig, kära vänner.
Jag är verkligen totalt insnöad nu, och har bara mig själv att skylla för det. Jag gör ju precis allting som jag brukar säga till alla andra. Allt sånt som bevisar att det faktiskt är så som man befarar.
Jag är bara så jävla rädd.
Äntligen. Trots att detta jag har väntat på i 10 veckor är jag inte nöjd, det är något som fattas. Och jag tror jag vet vad, tyvärr. Eller varför säger jag tyvärr, jag blir så tokig på själv ibland.
Det kanske är dags att inse nu? Hur ska man kunna erkänna något för andra om man inte ens erkänt det för sig själv än. Förklara det för mig, kära vänner.
Jag är verkligen totalt insnöad nu, och har bara mig själv att skylla för det. Jag gör ju precis allting som jag brukar säga till alla andra. Allt sånt som bevisar att det faktiskt är så som man befarar.
Jag är bara så jävla rädd.
återfall?
haha, jo tack. antagligen.. eller tack och tack.. Är det ngt positivt?
Jag är iaf så dum (?) att jag gör vad jag kan för att flytta dessa tankar och känslor till något/någon helt annan. Samma visa som förra gången alltså, dock utan resultat den gången. Hur blir det nu?
Snart lov. Det är nog bra, så kan man tänka lite inom ramarna. Det blir nog ett bra lov ; ) hoppas!
gaah, lätt galen är jag på väg att bli. Kom, rädda mig, ta mig härifrån!
Jag är iaf så dum (?) att jag gör vad jag kan för att flytta dessa tankar och känslor till något/någon helt annan. Samma visa som förra gången alltså, dock utan resultat den gången. Hur blir det nu?
Snart lov. Det är nog bra, så kan man tänka lite inom ramarna. Det blir nog ett bra lov ; ) hoppas!
gaah, lätt galen är jag på väg att bli. Kom, rädda mig, ta mig härifrån!
deppigt.
Läser massa dagboksgrejer från högstadiet, shit, vad låg man blir av det. Och man borde egentligen ínte vara det, för den tiden och klassen var helt underbar. Åh, nu kommer jag ihåg massa saker jag inte vill, tänk så mkt tankar som väcks genom lite text.
Hittade massa grejer som lika gärna kunde vara skrivna idag:
"Ångesten kan komma smygandes ibland, då är det lite jobbigt, när man minst anar det! Kommer sen att få leva med detta livet igenom, och fågeln tog inte bara med sig själv fallet, utan en skatt till, som betydde så mkt. "
Den här, är helt oslagbar, och hjälp vad vi var filosofiska den dagen.
"shiiiiiiit, skulle kunna skriva hur mkt som helst nu om vad jag förstått men jag anförtror det till dom jag litar mest på.. Har nu förstått en del, Insett det jag aldrig skulle inse, det som jag inte trott skulle vara logiskt möjligt. Inte vågat eller velat inse.
Kär som en gummistövel ( den teorin är djup men jag kan dra den ändå ) - gummistövlar tål ju som sagt regn. Och hur mkt det än regnar så kmr regnet aldrig igenom gummit och ända in till foten,själen, och foten håller sig från att bli blöt och kärleken finns bara på utsidan och det är inte riktig kärlek, bara en liten inblick.. Men så plötsligt går stöveln sönder, regnet kmr in & foten blir blöt, då uppstår förälskelsen.. Kärleken till den andra stöveln är ett nödvändigt ont, det funkar inte om dom inte är två. Dom används så länge dom är hela men när den andra stöveln också går sönder så är det ingen som vill använda stövlarna mer och dom slängs in i garderoben för att senare upptäckas och åka vidare till soptunnan.. Ungefär så är den teorin. Dom som har fått höra det innan, vet lite mer.haha. Amanda å andra sidan jämför oss med en tvättmaskin :? .. När tvättmaskinen stängs och vattnet går runt är allt ett kaos och luckan går inte att öppna men när tvätten är ren så stannar maskinen, luckan öppnas, Och allt kaos slutar för en stund men när det finns tillräcklig smutsig tvätt går den igång igen, och kaoset har börjat igen..men En del fläckar försvinner aldrig, precis så är det.. Ibland kan man inte prata om det men tillslut kmr allt på en gång och allt lugnar ner sig för att tag men sen kmr mer skit att bära på och man kan inte prata om ngt, eller vill & vågar inte, Trots att man berättat om allt, finns det fortf. saker som lämnar ärr efter sig. ?De allra djupaste känslorna döljer sig, längst in bland de osagda orden?. VIll bort härifrån, riktigt långt, förbannat bort. Vill så mkt, men vågar så lite"
Nu vet jag iaf vad jag ska göra på lovet, läsa alla dagböckerna, för de där citaten jag skrev varje dag är så himla bra ibland. "Att vara kär kan vem som helst övetala sig själv till. Den riktiga kärleken är det som är kvar när förälskelsen har bränt ut sig själv."
Jag har också kommit på, för 511e gången att tänka för mkt är nästan som att gå rätt in i döden eller åtminstone in i depressionen. Sorgligt nog.. eller något.
Och jag vet inte vart ajg är på väg.
När jag skriver är egentligen de enda gångerna jag verkligen gnäller, skriker, klagar, bryter ihop, bryter isär, bryter sönder och blir totalt knäckt på nytt. Men ibland är det som en terapi, det är väl det enda bra.
Nu är det house och andra avenyn är det bästa svt gjort sen fem myror är fler än fyra elefanter, typ.
Hittade massa grejer som lika gärna kunde vara skrivna idag:
"Ångesten kan komma smygandes ibland, då är det lite jobbigt, när man minst anar det! Kommer sen att få leva med detta livet igenom, och fågeln tog inte bara med sig själv fallet, utan en skatt till, som betydde så mkt. "
Den här, är helt oslagbar, och hjälp vad vi var filosofiska den dagen.
"shiiiiiiit, skulle kunna skriva hur mkt som helst nu om vad jag förstått men jag anförtror det till dom jag litar mest på.. Har nu förstått en del, Insett det jag aldrig skulle inse, det som jag inte trott skulle vara logiskt möjligt. Inte vågat eller velat inse.
Kär som en gummistövel ( den teorin är djup men jag kan dra den ändå ) - gummistövlar tål ju som sagt regn. Och hur mkt det än regnar så kmr regnet aldrig igenom gummit och ända in till foten,själen, och foten håller sig från att bli blöt och kärleken finns bara på utsidan och det är inte riktig kärlek, bara en liten inblick.. Men så plötsligt går stöveln sönder, regnet kmr in & foten blir blöt, då uppstår förälskelsen.. Kärleken till den andra stöveln är ett nödvändigt ont, det funkar inte om dom inte är två. Dom används så länge dom är hela men när den andra stöveln också går sönder så är det ingen som vill använda stövlarna mer och dom slängs in i garderoben för att senare upptäckas och åka vidare till soptunnan.. Ungefär så är den teorin. Dom som har fått höra det innan, vet lite mer.haha. Amanda å andra sidan jämför oss med en tvättmaskin :? .. När tvättmaskinen stängs och vattnet går runt är allt ett kaos och luckan går inte att öppna men när tvätten är ren så stannar maskinen, luckan öppnas, Och allt kaos slutar för en stund men när det finns tillräcklig smutsig tvätt går den igång igen, och kaoset har börjat igen..men En del fläckar försvinner aldrig, precis så är det.. Ibland kan man inte prata om det men tillslut kmr allt på en gång och allt lugnar ner sig för att tag men sen kmr mer skit att bära på och man kan inte prata om ngt, eller vill & vågar inte, Trots att man berättat om allt, finns det fortf. saker som lämnar ärr efter sig. ?De allra djupaste känslorna döljer sig, längst in bland de osagda orden?. VIll bort härifrån, riktigt långt, förbannat bort. Vill så mkt, men vågar så lite"
Nu vet jag iaf vad jag ska göra på lovet, läsa alla dagböckerna, för de där citaten jag skrev varje dag är så himla bra ibland. "Att vara kär kan vem som helst övetala sig själv till. Den riktiga kärleken är det som är kvar när förälskelsen har bränt ut sig själv."
Jag har också kommit på, för 511e gången att tänka för mkt är nästan som att gå rätt in i döden eller åtminstone in i depressionen. Sorgligt nog.. eller något.
Och jag vet inte vart ajg är på väg.
När jag skriver är egentligen de enda gångerna jag verkligen gnäller, skriker, klagar, bryter ihop, bryter isär, bryter sönder och blir totalt knäckt på nytt. Men ibland är det som en terapi, det är väl det enda bra.
Nu är det house och andra avenyn är det bästa svt gjort sen fem myror är fler än fyra elefanter, typ.
mer tankar.
Det är lite jobbigt. Varför är man så jävla velig?
Undra om livet varit bättre, utan känslor?
Men det bubblar nästan över hela tiden, jag vill verkligen bort härifrån nu. Jag fixar inte att stå emot så länge till. Och då är det klart man gör det bästa av situtionen - FLYR! ( Ja, ibland och oftast i såna här lägen är jag en riktig, äkta, stor, fet, hemsk, usel, fegis, som inte vågar erkänna hur saker egentligen ligger till. Bara för att det inte råkar handla om rätt(?) person. Jag vet precis vem den rätta personen är men det är inget som jag kan ändra på just nu. Kanske om ett par veckor, men nu kan jag inte fokusera på ngt överhuvudtaget. Det skiter sig fullständigt.)
Nu har jag bestämt. Denna gången ska jag vara tyst, inte ett ord. Till någon. Det blir bara massa missförstånd och så måste man förklara. Och hur ska man kunna förklara detta? Det går inte, det bara händer.
Undra om livet varit bättre, utan känslor?
Men det bubblar nästan över hela tiden, jag vill verkligen bort härifrån nu. Jag fixar inte att stå emot så länge till. Och då är det klart man gör det bästa av situtionen - FLYR! ( Ja, ibland och oftast i såna här lägen är jag en riktig, äkta, stor, fet, hemsk, usel, fegis, som inte vågar erkänna hur saker egentligen ligger till. Bara för att det inte råkar handla om rätt(?) person. Jag vet precis vem den rätta personen är men det är inget som jag kan ändra på just nu. Kanske om ett par veckor, men nu kan jag inte fokusera på ngt överhuvudtaget. Det skiter sig fullständigt.)
Nu har jag bestämt. Denna gången ska jag vara tyst, inte ett ord. Till någon. Det blir bara massa missförstånd och så måste man förklara. Och hur ska man kunna förklara detta? Det går inte, det bara händer.
nervkittlande känsla, minst sagt.
När man börjar göra saker för att hela tiden försöka komma i perfekt timing, gör saker man kan dra nytta av i rätt läge, ändrar kroppsspråk, humör osv. är man så farligt nära. Jag har vart med om det förr, och när det blir så är det inte alls långt kvar till den definitiva känslan. Den som sakta men säkert kryper närmare, först bara ytligt och är i det stadie, då man gärna trycker bort den, men det vi aldrig lär oss är att det bara är slöseri med tid. För så småning om tar den sig djupare. Klämmer sig fast stenhårt i tanken, i själen, i hjärtat. Och inte minst i magen. Den liksom ligger och gnager i bakhuvudet, konstant. Poff, en gång till. Poff, om igen. Poff, än en gång. Försök att trycka bort det nu, haha. Inte en chans att du lyckas, hur mkt du än vill. För känslor, de är större och mer oövervinnerliga än något annat.
Tycker du det verkar jobbigt?
Grattis!
Välkommen till världen där den definitiva känslan, sätter sina spår.
Känslan som också kallas kärlek.
Tycker du det verkar jobbigt?
Grattis!
Välkommen till världen där den definitiva känslan, sätter sina spår.
Känslan som också kallas kärlek.
förvirring
Det är nära, alldeles för nära. Jag vill knuffa bort det, men det går inte. Jag vill åtminstone försöka. Eller? Jag blir livrädd. Rädd att det ska sabba massa saker. Det som äntligen ser ut att ha blivit ngt bra. Frågan är, är det verkligen bra?
Jag är tveksam. Det skulle aldrig funka iaf, det är bara så.. Det kan man ju lista ut på ganska långt håll.
Men hur ska man göra då? Nej, jag vet inte.
Man kan inbilla sig så mkt, och det blir så lätt att göra det också.. genom att amn hela tiden försöker känna av alla hundra vibbar, men det blir man ändå inte klok på.
Paradiset nästa - Välkommen till filmens underbara värld. Ja tack?
BECK<3
Jag är tveksam. Det skulle aldrig funka iaf, det är bara så.. Det kan man ju lista ut på ganska långt håll.
Men hur ska man göra då? Nej, jag vet inte.
Man kan inbilla sig så mkt, och det blir så lätt att göra det också.. genom att amn hela tiden försöker känna av alla hundra vibbar, men det blir man ändå inte klok på.
Paradiset nästa - Välkommen till filmens underbara värld. Ja tack?
BECK<3
din gamle gädda.
det var så lätt när man var barn, det fanns inga problem. Om det ändå kunde vara så fortfarande. Det var då, man gick och sa "hej, din gamle gädda" till grannarna och bara mådde bra.
Idag är det allt annat än bra, alltihop.
Fick ett brev, det påminde mig om såna saker jag försöker fötränga och rev upp allting. Jag vill inte! Det är så självömkande, men jag vet inte vart jag ska ta vägen snart. hjälp.
nära nu.
Idag är det allt annat än bra, alltihop.
Fick ett brev, det påminde mig om såna saker jag försöker fötränga och rev upp allting. Jag vill inte! Det är så självömkande, men jag vet inte vart jag ska ta vägen snart. hjälp.
nära nu.
tankar
Jag skulle kunna skriva sjukt mkt nu, men har varken tid eller ork. Men har tänkt så förbannat mkt det senaste, och det är fruktansvärt ibland, iaf när det är förbjudna tankar. Jag kan inte hjälpa det.
Jag kan inte acceptera att läget är som det är. Det är fel, jag vet, och jag har vart med om det förr. Och jag förstår inte varför jag inte bara låter det vara, det går väl över mkt snabbare då. Har jag fått för mig iaf. Men ibland känns det verkligen rätt, men sen ser mna det från andra sidan och då är det bara så helvetes fel. Vad ska jag göra? Jag orkar det inte. Jag tror jag vill det egentligen, men det är inte personen det är fel på utan umgänget, är ledsen för det. Det förstör så mkt, men sorry det bara blir så. Jag blir tokig. Det händer igen, och jag står helt hjälplös. Det finns inget jag kan göra åt det, det är kanske inte heller meningen att man ska göra ngt åt det?
Man rår inte för sina känslor, sant, och det kanske inet hade vart så bra heller. Men förträngning funkar rätt fint ändå. Äh förresten, det blir bara skit sen ändå. Men för stunden funkar det. Säg vad jag ska göra åt det...!
Jag kan inte acceptera att läget är som det är. Det är fel, jag vet, och jag har vart med om det förr. Och jag förstår inte varför jag inte bara låter det vara, det går väl över mkt snabbare då. Har jag fått för mig iaf. Men ibland känns det verkligen rätt, men sen ser mna det från andra sidan och då är det bara så helvetes fel. Vad ska jag göra? Jag orkar det inte. Jag tror jag vill det egentligen, men det är inte personen det är fel på utan umgänget, är ledsen för det. Det förstör så mkt, men sorry det bara blir så. Jag blir tokig. Det händer igen, och jag står helt hjälplös. Det finns inget jag kan göra åt det, det är kanske inte heller meningen att man ska göra ngt åt det?
Man rår inte för sina känslor, sant, och det kanske inet hade vart så bra heller. Men förträngning funkar rätt fint ändå. Äh förresten, det blir bara skit sen ändå. Men för stunden funkar det. Säg vad jag ska göra åt det...!
Kan du inte bara sluta vara så konstig? Och sluta göra så att tankarna bara flyger till dig,
SNÄLLA?
Känslor, vad är det bra för?
SNÄLLA?
Känslor, vad är det bra för?
galenskap.
hallå, vad är det som händer? vad händer med mig? jag blir tokig. Inte en gång till, jag fixar inte det. Jag vill, men ändå inte. "förlåt, det är mitt fel" .
Och det är inte meningen att detta ska vara en korrekt blogg. Och egentligen inte meningen att någon ska läsa, som keno en gång sa: " bara skriv, tänk inte" det är smart. Oja!
Åh, JAG VET INTE!
Du knäcker.
Imorn blir det utgång.
Det gick bra idag, det ser lite ljusare ut.. och jag väntar!..och HOPPAS!
Och det är inte meningen att detta ska vara en korrekt blogg. Och egentligen inte meningen att någon ska läsa, som keno en gång sa: " bara skriv, tänk inte" det är smart. Oja!
Åh, JAG VET INTE!
Du knäcker.
Imorn blir det utgång.
Det gick bra idag, det ser lite ljusare ut.. och jag väntar!..och HOPPAS!
smärta.
Smärta i hög grad lyckas jag alltid känna i mina fötter. Det är fruktansvärt! Jag vill kunna springa utan att ha ont i en vecka efter, men för tillfället funkar inte det. Så just nu sitter jag och tycker lite synd om mig själv för att jag nästan inet kan gå och få hasa runt i huset som en pensionär med rullator. Så jag blir lite arg.
Ja! Den satt. När? Snart, kanske. Hoppas, jag vill, vill, vill.
Jag tycker lite om dig. :)
Ja! Den satt. När? Snart, kanske. Hoppas, jag vill, vill, vill.
Jag tycker lite om dig. :)
skum
Det blir alltmer konstigt, jag blir konstig och allt annat också. Jag förstår inte längre. Lägga ner? kanske borde det.
Vart ska jag ta vägen när ingen förstår? Jag vågar inte prata heller, det skulle bara låta som gnäll men jag vill göra ngt åt det, verkligen, och jag måste egentligen göra det också, det är bara det.. jag vet inte.. det är pinsamt. Åh, fy helvete vilken anledning? Det är ju inte mitt fel, men vad ska jag göra? Jag skulle bryta ihop totalt, pallar inte det. Det är pinsamheten. Men orkar inte ha det såhär heller. Det kallas förträngning och det vet ju alla psykologinissar vad det innebär om några år. Åh, jag vill bli av med det nu. Hjälp? Nu har känt det och vet precis.. - Ren jävla ångest.
Paolo Nutini är guld <3
Vart ska jag ta vägen när ingen förstår? Jag vågar inte prata heller, det skulle bara låta som gnäll men jag vill göra ngt åt det, verkligen, och jag måste egentligen göra det också, det är bara det.. jag vet inte.. det är pinsamt. Åh, fy helvete vilken anledning? Det är ju inte mitt fel, men vad ska jag göra? Jag skulle bryta ihop totalt, pallar inte det. Det är pinsamheten. Men orkar inte ha det såhär heller. Det kallas förträngning och det vet ju alla psykologinissar vad det innebär om några år. Åh, jag vill bli av med det nu. Hjälp? Nu har känt det och vet precis.. - Ren jävla ångest.
Paolo Nutini är guld <3
?
varför är du så konstig? man skrattar åt såna som beter sig som du?
Det är inget bra sätt direkt. Ni är inte så tuffa. Snarare tvärtom.
hallå, det är bara att prata. Vad kan hända? Allt blir förstört och vi kan inte prata mer. haha, knappast.
imorn ska jag träffa amanda, hon är bra!
Det är inget bra sätt direkt. Ni är inte så tuffa. Snarare tvärtom.
hallå, det är bara att prata. Vad kan hända? Allt blir förstört och vi kan inte prata mer. haha, knappast.
imorn ska jag träffa amanda, hon är bra!
Here is gone
Jag satt och funderade på hur mkt man har förändrats sen typ högstadiet. Jag kom inte fram till speciellt mkt, kan bara se att folk har förändrats men inte hur. Det är väl så det är, antar jag. Men då kom jag att tänka på hur man är med olika människor. Jag tror det ofta att det är så att man tror man känner någon men att det i själva verket egentligen är en helt annan person. Jag syftar inte på att man har olika personligheter, med olika personer, det har man också men jga menar att man har en mur som stänger ute vissa personer från att verkligen lära känna det riktiga jaget. Det händer jämt och jag tycker på ett sätt att det är skönt men kanske spelar man istället?
Det är svårt, jag vet inte riktigt. Men det är mkt folk inte vet om varandra, fast man tror man står varandra så nära.
Finns vissa saker som man inte kan prata med någon om, vad gör man då? Finns det någon utväg överhuvudtaget? Eller ska man bara låsa in allting inom sig och låta det förträngas. Nej, egentligen ska man inte det. Det fräter sönder dig inifrån men det är inte bara att prata, det funkar inte så.. Detta har madde och keno gått igenom så många ggr. Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om det, men det värsta är bara att jag vet hur man borde göra och jag ger alla andra råd och hjälper dom, när det egentligen är jag själv jag behöver hjälpa. Keno sa det en gång.. och det är ju så jävla sant. Men mod i detta fallet, finns inte alls? Det är ändå meningslöst för ingen fattar iaf. Så det är lika bra att behålla det själv och hoppas det går över.. Det är bara en ond cirkel hela skiten. Och bara fel! Det tåls att fundera mer på.. eller orkar man det?
Det är svårt, jag vet inte riktigt. Men det är mkt folk inte vet om varandra, fast man tror man står varandra så nära.
Finns vissa saker som man inte kan prata med någon om, vad gör man då? Finns det någon utväg överhuvudtaget? Eller ska man bara låsa in allting inom sig och låta det förträngas. Nej, egentligen ska man inte det. Det fräter sönder dig inifrån men det är inte bara att prata, det funkar inte så.. Detta har madde och keno gått igenom så många ggr. Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om det, men det värsta är bara att jag vet hur man borde göra och jag ger alla andra råd och hjälper dom, när det egentligen är jag själv jag behöver hjälpa. Keno sa det en gång.. och det är ju så jävla sant. Men mod i detta fallet, finns inte alls? Det är ändå meningslöst för ingen fattar iaf. Så det är lika bra att behålla det själv och hoppas det går över.. Det är bara en ond cirkel hela skiten. Och bara fel! Det tåls att fundera mer på.. eller orkar man det?
trötthet.
Tröttheten kommer smygande med en väldig fart, jisses. Snart gör jag allting i ett tillstånd som inte är lämpligt, hehe.
Idag har jag och tina haft skoj, ojoj! Det var längesen, men han svarade ju till och med. Inte illa, inte illa. Krogrunda, yeah! Det är ballt. ;)
Idag har jag och tina haft skoj, ojoj! Det var längesen, men han svarade ju till och med. Inte illa, inte illa. Krogrunda, yeah! Det är ballt. ;)
Vad är det som har hänt då?
Det stämmer ju inte, jag förstår om man inte pallar trycket. Jag hade inte heller inte gjort det, och gör det knappast inte heller. Paniken kommer närmre, närmre och nu kan man nästan känna lukten av den. Det är väl inte så det ska vara, hoppas jag!? Men det är lätt att säga.
Det måste vara ödet, vad ska det annars vara?Och jag tror på det, fullt ut. Det är meningen att vi skulle råka ses där och prata, det är meningen att jag inte ska åka andra hållet. Det glädjer mig att du inte ryggar tillbaka, går in i dig själv eller faktiskt undviker det faktum att vi är ensamma, på väg till, näst intill, samma destination.
Ödet är min väg.
Det stämmer ju inte, jag förstår om man inte pallar trycket. Jag hade inte heller inte gjort det, och gör det knappast inte heller. Paniken kommer närmre, närmre och nu kan man nästan känna lukten av den. Det är väl inte så det ska vara, hoppas jag!? Men det är lätt att säga.
Det måste vara ödet, vad ska det annars vara?Och jag tror på det, fullt ut. Det är meningen att vi skulle råka ses där och prata, det är meningen att jag inte ska åka andra hållet. Det glädjer mig att du inte ryggar tillbaka, går in i dig själv eller faktiskt undviker det faktum att vi är ensamma, på väg till, näst intill, samma destination.
Ödet är min väg.
Mer lycka!
Du gör mig så glad, vet du det? Jag ler hela vägen hem. Tack vare dig.
Förstår nu hur mkt jag faktiskt saknade att prata med dig, du är så duktigt underbar. :)
Tänk om allt ändå kunde bli som vanligt igen. Kan det det? Jag ska försöka iaf, verkligen. Jag vill!
Helt otroligt hur någon kan göra så mkt genom att göra så lite! Jag kom inte ens ihåg att du var så härlig. Jag förstår verkligen vad jag såg i dig. Och varför du var en av de absolut bästa vänner som finns! Charm ; )
Förstår nu hur mkt jag faktiskt saknade att prata med dig, du är så duktigt underbar. :)
Tänk om allt ändå kunde bli som vanligt igen. Kan det det? Jag ska försöka iaf, verkligen. Jag vill!
Helt otroligt hur någon kan göra så mkt genom att göra så lite! Jag kom inte ens ihåg att du var så härlig. Jag förstår verkligen vad jag såg i dig. Och varför du var en av de absolut bästa vänner som finns! Charm ; )
känslan.
Nu är det såhär, att det är en väldigt underlig känsla som etsat sig fast i mig. Jag hatar det och jag vet inte varför. Det blev inte alls som jag trodde. Vi glider ifrån varandra, allihop. Helt omedvetet. Det som aldrig skulle hända, börjar sakta ske. Om vi inte gör något drastiskt vart tar vi vägen då? Vi går alla åt olika håll nu, vi har förändrats. Det känns inte alls som förut. Men jag försöker intala mig själv att det är såhär alla känner ibland och det går förhoppningsvis över! VI ska ju hålla ihop, i vått och torrt. Det har vi ju sagt. Löften är inte till för att brytas! Vem skulle tro att man helt plötsligt drar sig till den man innan tyckt vart lite lustig och hellre gått till ngn annan, men så är det inte nu. Det är skönt att ha dig, du är dig själv åtminstone, det är inte alla i detta sammanhang.
Jag fattar inte hur du kan vara så negativ hela tiden och döma andra?
Och den ni dömer, är den perfekta personen som finns. Ni har bara inte förstått det. Hade jag fått chansen, hade jag tagit den. Hur lätt som helst. Trots att det blev som det blev förra gången. Men så behöver det inte bli nu. Vi är äldre, det där var så fruktansvärt löjligt! Hur avundsjuk kan man vara? Men jag förstår att du reagerade som du gjorde, det hade jag också gjort om någon jag tyckte så mkt om bara hade haft ögon för honom.
Hade du kommit och knackat på min dörr nu, hade jag blivit kär i dig direkt!
Jag fattar inte hur du kan vara så negativ hela tiden och döma andra?
Och den ni dömer, är den perfekta personen som finns. Ni har bara inte förstått det. Hade jag fått chansen, hade jag tagit den. Hur lätt som helst. Trots att det blev som det blev förra gången. Men så behöver det inte bli nu. Vi är äldre, det där var så fruktansvärt löjligt! Hur avundsjuk kan man vara? Men jag förstår att du reagerade som du gjorde, det hade jag också gjort om någon jag tyckte så mkt om bara hade haft ögon för honom.
Hade du kommit och knackat på min dörr nu, hade jag blivit kär i dig direkt!
