Madeleine Anna Constance

Det är nog det rätta ordet. Det är precis så jag känner mig. Vimmelkantig, förvirrad och fylld av vemod. Jag förstår ingenting. Verkligen ingenting.
Dagen har varit ganska bra. En trevlig stund med jörgen där betygsättning i fyra kurser gjorde mig en aning gladare. =)
Därefter hade jag min allra sista trumpetlektion. Det var jobbigt. Riktigt, riktigt jobbigt. Vi hade nog lektion i en timma och sen tog det väl en kvart att säga hej då. Man ville liksom inte gå, ville inte att det skulle ta slut. Kan det inte bara få vara som vanligt? Jag är rädd att jag inte pallar. Monica sa på den sista sånglektionen (!) igår att veckan efter studenten kommer att starta med en djup depression, iallafall brukar det vara så för en del. Jag känner att jag tillhör den delen. Usch, jag vill bara dra just nu. Det är för jobbigt, allting.

Jag har tappat fotfästet. Jag klättrar på väggarna. Jag flyger fram. Jag går sönder. Jag går itu. Kan det inte bara komma lite fågelkvitter som man förstår? Eller man kanske inte vill förstå?
Hur som haver, är jag väldigt tacksam och oerhört glad att jag har en ballerina, som lyssnar och bara gör mig lugn genom att bara vara. :) Åh, vad glad jag blir!