konstig?
För det första: God jul & framför allt god fortsättning.
Det var en lyckad julafton med undantag för all mat man bokstavligt talat vräker i sig. Men det är väl okej, det är bara jul en gång om året.
Det var upp tidigt, för att ta några toner i kyrkan på julottan. Det är stämning.
Jag är verkligen konstig, konstig. Känner mig konstig. Och jag vet, delvis varför. Men jag fräter sönder. Vet inte vilket håll jag ska vända mig åt och när jag ska vända om. Jag går rätt in i samma, mörka, svart hål som förut. Det tar över ens psyke, ens kropp och tillslut det enda man har kvar, hoppet.
Varför ens göra om samma misstag, varför inte bara acceptera att det är som det är? Därför att det funkar inte så. Förnuftet och känslan funkar inte så.
Man är här, fast ändå så långt bort. Man har massor med bra människor runt omkring sig, men är ändå mest ensam i hela världen. Kämpa, håll ut. Stå kvar, ge inte vika. Det krossar tillslut sönder allt. OCh det tar så fruktansvärt lång tid att komma över. Man vill bara straffa sig själv hela tiden, och gör det också. Kanske inte alltid på det mest brutala sätt. Men på det sätt som är mest påfrestande för psyket. Hjälp, snälla? Håll mig vid liv. På det sätt som bara du kan.
Jag försvinner. Jag tynar bort. Jag är ett minne blott.
Det sitter kvar, det sitter fast. Stenhårt.
Martin Stenmarck - Hem.
Jag vill inte vänta
Jag vill ha dig nu
Jag vill ha din mjuka hand i min i mörkret
sliter mig itu
Du är mitt hem, kom hem
Till en rädd man, men en vän
En dröm, du måste se den
Allt slutar väl om den får börja om igen
Det bor en satan i mitt hjärta
Det bor en djävul i mitt bröst,
som aldrig slutar skrika
Kom och ge den pojken tröst
Ge mig ett hem
Kom hem
Du är ljuset, du är kärleken
Jag ber snälla, kom till mig
Du måste visa mig, visa mig vägen hem
Är jag ditt sista misstag?
Är jag en man för vild och skör?
Är det mörkt på havets botten?
Är det mörkt där hjärtat dör?
Är det för sent nu efter så många år?
Jag blir äldre, men skräcken består
Vill hem, måste skydda mig
Därför drömmer jag ensam
Därför älskar jag dig
Jag sa lämna mig inte
Stanna här hos mig
Lämna mig inte
Stanna här hos mig
Jag föll ner i djupet från himlen som var röd
Och svart som den vrede du ser i mina ögon
Och den bar mig ända hem
Kom hem, kom hem, Kom hem
För jag behöver en vän
En dröm som är större än skräcken och skammen
En dröm, den är... allt jag har
Visa vägen, visa mig vägen hem
Jag vill inte vänta
Jag vill ha dig nu
Det var en lyckad julafton med undantag för all mat man bokstavligt talat vräker i sig. Men det är väl okej, det är bara jul en gång om året.
Det var upp tidigt, för att ta några toner i kyrkan på julottan. Det är stämning.
Jag är verkligen konstig, konstig. Känner mig konstig. Och jag vet, delvis varför. Men jag fräter sönder. Vet inte vilket håll jag ska vända mig åt och när jag ska vända om. Jag går rätt in i samma, mörka, svart hål som förut. Det tar över ens psyke, ens kropp och tillslut det enda man har kvar, hoppet.
Varför ens göra om samma misstag, varför inte bara acceptera att det är som det är? Därför att det funkar inte så. Förnuftet och känslan funkar inte så.
Man är här, fast ändå så långt bort. Man har massor med bra människor runt omkring sig, men är ändå mest ensam i hela världen. Kämpa, håll ut. Stå kvar, ge inte vika. Det krossar tillslut sönder allt. OCh det tar så fruktansvärt lång tid att komma över. Man vill bara straffa sig själv hela tiden, och gör det också. Kanske inte alltid på det mest brutala sätt. Men på det sätt som är mest påfrestande för psyket. Hjälp, snälla? Håll mig vid liv. På det sätt som bara du kan.
Jag försvinner. Jag tynar bort. Jag är ett minne blott.
Det sitter kvar, det sitter fast. Stenhårt.
Martin Stenmarck - Hem.
Jag vill inte vänta
Jag vill ha dig nu
Jag vill ha din mjuka hand i min i mörkret
sliter mig itu
Du är mitt hem, kom hem
Till en rädd man, men en vän
En dröm, du måste se den
Allt slutar väl om den får börja om igen
Det bor en satan i mitt hjärta
Det bor en djävul i mitt bröst,
som aldrig slutar skrika
Kom och ge den pojken tröst
Ge mig ett hem
Kom hem
Du är ljuset, du är kärleken
Jag ber snälla, kom till mig
Du måste visa mig, visa mig vägen hem
Är jag ditt sista misstag?
Är jag en man för vild och skör?
Är det mörkt på havets botten?
Är det mörkt där hjärtat dör?
Är det för sent nu efter så många år?
Jag blir äldre, men skräcken består
Vill hem, måste skydda mig
Därför drömmer jag ensam
Därför älskar jag dig
Jag sa lämna mig inte
Stanna här hos mig
Lämna mig inte
Stanna här hos mig
Jag föll ner i djupet från himlen som var röd
Och svart som den vrede du ser i mina ögon
Och den bar mig ända hem
Kom hem, kom hem, Kom hem
För jag behöver en vän
En dröm som är större än skräcken och skammen
En dröm, den är... allt jag har
Visa vägen, visa mig vägen hem
Jag vill inte vänta
Jag vill ha dig nu
Kommentarer
Postat av: therese
Maddan-Paddan :(
Postat av: therese
Och jag saknar dig
Trackback
