Madeleine Anna Constance

För det första: God jul & framför allt god fortsättning.
Det var en lyckad julafton med undantag för all mat man bokstavligt talat vräker i sig. Men det är väl okej, det är bara jul en gång om året.
Det var upp tidigt, för att ta några toner i kyrkan på julottan. Det är stämning.

---

Jag är verkligen konstig, konstig. Känner mig konstig. Och jag vet, delvis varför. Men jag fräter sönder. Vet inte vilket håll jag ska vända mig åt och när jag ska vända om. Jag går rätt in i samma, mörka, svart hål som förut. Det tar över ens psyke, ens kropp och tillslut det enda man har kvar, hoppet.
Varför ens göra om samma misstag, varför inte bara acceptera att det är som det är? Därför att det funkar inte så. Förnuftet och känslan funkar inte så.
Man är här, fast ändå så långt bort. Man har massor med bra människor runt omkring sig, men är ändå mest ensam i hela världen. Kämpa, håll ut. Stå kvar, ge inte vika. Det krossar tillslut sönder allt. OCh det tar så fruktansvärt lång tid att komma över. Man vill bara straffa sig själv hela tiden, och gör det också. Kanske inte alltid på det mest brutala sätt. Men på det sätt som är mest påfrestande för psyket. Hjälp, snälla? Håll mig vid liv. På det sätt som bara du kan.
Jag försvinner. Jag tynar bort. Jag är ett minne blott.
Det sitter kvar, det sitter fast. Stenhårt.

---

Martin Stenmarck - Hem.
Jag vill inte vänta
Jag vill ha dig nu
Jag vill ha din mjuka hand i min i mörkret
sliter mig itu

Du är mitt hem, kom hem
Till en rädd man, men en vän
En dröm, du måste se den
Allt slutar väl om den får börja om igen

Det bor en satan i mitt hjärta
Det bor en djävul i mitt bröst,
som aldrig slutar skrika
Kom och ge den pojken tröst

Ge mig ett hem
Kom hem
Du är ljuset, du är kärleken
Jag ber snälla, kom till mig
Du måste visa mig, visa mig vägen hem

Är jag ditt sista misstag?
Är jag en man för vild och skör?
Är det mörkt på havets botten?
Är det mörkt där hjärtat dör?
Är det för sent nu efter så många år?
Jag blir äldre, men skräcken består
Vill hem, måste skydda mig
Därför drömmer jag ensam
Därför älskar jag dig

Jag sa lämna mig inte
Stanna här hos mig
Lämna mig inte
Stanna här hos mig
Jag föll ner i djupet från himlen som var röd
Och svart som den vrede du ser i mina ögon
Och den bar mig ända hem

Kom hem, kom hem, Kom hem
För jag behöver en vän
En dröm som är större än skräcken och skammen
En dröm, den är... allt jag har
Visa vägen, visa mig vägen hem

Jag vill inte vänta
Jag vill ha dig nu

---

Det är jul. Iallafall här. Det är rimfrost överallt. :)
Idag har det varit pepparkaksbak och plugg med företagsekonomi, helt okej, för det är skoj!
♦
Jag undrar om förvirringen kommer gå ner en aning så småningom. Kanske. Men om jag accepterar det i en vecka då. Det kanske funkar. Jag har faktiskt nästan gjort det.. accepterat alltså. Men bara för mig själv, när ingen annan hör.
Du är överallt, verkligen. Jag blir trött på det.
♦
Just nu är jag väldigt inne på att läsa kriminologi efter gymnasiet. Finns tre alternativ; Dalarna, Malmö eller Stockholm. Lätt val? Inte så.
Ska man bara dra? Stanna kvar? Ge vika? Ge upp?

Gång på gång påminner jag mig själv om att jag borde ta tag i mitt julklappshandlande. Jag har vänner som är perfekta föredömen, då de har inhandlat de flesta klapparna redan under sommarhalvåret. Och när jag hör det tänker jag, "nästa år, då ska jag minsann vara ute i god tid". Det har jag sagt i typ 5 år. Om det funkat? haha, nej inte det minsta. Det slutar med att jag står där den 22:e i den 50 m långa kön och deltar i den frenetiska julklappsjakten. Det är inget jag strävar efter, ska jag tala om..det bara blir så.
En anledning är kanske att man går i skolan nästan ända fram till Doppparedagen. En annan kan vara att vi haft konserter, lucia, brassensemble, plugg och projektarbete.
Visserligen, har jag faktiskt redan fyllt på halva klapplagret. Men är långt ifrån färdig, vilket betyder att jag kommer ta bilen, typ imorn och bege mig till något köpcenter och kramas med alla andra panikerade människor. Sällskap?

Jag har inte riktigt lust med att uppdatera bloggen för tillfället men det är lika bra att inte göra det till någon vana.
Det har varit en helhelg med plutten.. Vi var i borås och fixade klappar till lite folk :)
Och sen lyssnade vi på JULMUSIK och rimmade. Askalas :D
Rim 1: "När du vill slippa jobbiga beslut, visar denna dig vägen ut"
Rim 2: "Tre av olika sort, tar gärna smutsen bort"
Rim 3: "I blöt gröt flöt en nöt och du är söt. Särskilt när du ska sova, därför får du detta som gåva."
Rim 4: "En ful och rolig liten man som inte många saker kan. Men om du honom skruvar upp, rusar han iväg som en galen tupp!"
Sparar det bästa till sist, ska väl tillägga att Rim 5 tillkom sist och efter 2 timmar med rimmade, därav den livliga fantasin ;)
Rim 5: "Nog är du söt när du ler. Men det är inte alltid som folk dig ser. Särskilt inte när kvällen är sen och trots att du inte är klen, bör du ändå se upp, din lilla lort! :) För det är ju ändå vi som har körkort och vet hur saker går till, när folk bara gör som dom vill. Så använd dom här, är du snäll. Då kan vi följa dig hem en kväll".

Ni anar inte vilken tid vi lagt ut på detta, haha. Och blir folk i fråga inte glada för sina klappar, men framför allt rim, så gör det inte så mkt för vi hade väldigt, väldigt skojigt iaf :D eller hur, älskling?

låt det vara, vad i helvete ska det vara bra för?
I centrum men utanför. Sure. Likadant om och om igen. Hur dum får man bli? Ge upp. Det funkar inte!
Det är fel och det blir ännu mer fel. Det bara förstör.
♦
Jag har efter ganska många år av rent förvirrande, hittat någon som verkar förstå och tänker likadant. Och du anar inte hur tacksam jag är för det. Det var på tiden.
♦

beskriver dagens..nej, helgens tankar. Jag blir galen, totalt.
Jag är kär. Jag är inte kär. Jag är kär. Jag är inte kär.
Det är som när man var liten, å andra sidan..liten och liten..jag gör det fortfarande, och tog en blomma. Plockade bladen. Älskar, älskar inte, älskar, älskar inte. Skillnaden är att det är på riktigt.
Det är inte så enkelt att stå emot när man blir uppmuntrad. Eller blir man uppmuntrad? Kanske inte och då har man missförstått hela grejen, paniken knackar på och man blir totalt knäckt.
Förträngningsfasen sätts igång och man kommer att frätas sönder inifrån, sakta men säkert. Som om man inte har nog med saker man försöker fötränga?
Är det så konstigt då att man inte vågar tolka signaler? Man kanske bara tolkar dom på det sättet man vill. Ett sorts önsketänkande. Fast allt är väl mer eller mindre ett önsketänkande, hela tiden?
Åh, jag vet inte.
♦

Smashing Pumpkins - Tonight, tonight är satt på repeat.
Och efter ungefär 47 gånger har den satt sig relativt bra.




♦
Det känns. Det känns mycket. Det känns så ini helvetes mycket. Det känns för mycket.
Det känns tillräckligt mycket för att vara oroväckande.

Luciakröningen gick bra, över förväntan faktiskt. De var duktiga! Det har varit välsigt skoj, men nu är det skönt att det är över, behöver lite lugn och ro. Iofs kommer inte det lugnet infinna sig förrän efter musikalen..Om man överlever tills dess vill säga.
♦
Är det så konstigt att man undrar? Det är ju helknasigt. Du är helknasig. Fast en väldigt, väldigt gullig knas. Men ändå..Vart är det på väg?
♦
Ikväll är en sån där jobbig kväll, när man är ensam hemma och frustrerad över vad man ska ta sig till.
Kom hit?

Jag kanske är det. Eller jag vet inte.
Jag vill inte vara det, det blir bara massa jobbigt. Hur vet man att man är kär under tiden man är det? Jag vet bara att man vet att man var kär när man står med facit i hand och inte är det längre.
Men snart rinner det över. Pallar jag? Funkar det?
Komplcerat? Ja, som fan. Jag orkar inte fundera, inte ens försöka. Jag flyter med.
"Go with the flow"
Är jag kär i dig?

Är valet enkelt?
Antagligen. :)
du är söt, jag tycker om dig. tror jag?
Men med tanke på min förvirringsgrad för tillfället, så vet man aldrig.
♦
Åh, vi spelade fotboll på idrotten i måndags. Det var svinkul, och jag saknar fotbollen, oerhört mycket i såna situationer. Det var trots allt, världens stämning och laganda..innan det blev damlag. Kanske borde börja igen? Undra om foten håller, denna gången. Man borde satsa lite, 8 år med fotboll borde inte vara förgäves. Jag vill spela, rulla bollen. <3

Fattar du?
Jag förstår inte. Jag pallar inte. Jag fixar inte. Jag dör!!
Om jag skiter i dig, på riktigt. Är du nöjd då? Är det så du vill ha det?
Men gå och skjut dig, gör det. Jag bryr mig ändå inte. -
Jag erkänner att det är med stor frustration och besvikelse jag inte förstår hur det funkar och förgäves försöker. Men framför allt med rädsla. Rädsla för att det ska visa sig vara på ett helt annat sätt än vad jag har trott. Att det ska visa sig att du är någon helt annan och att min, just nu vacklande men annars positiva, bild av dig ska raseras fortare än kvickt.
Jag vill inte ha det så. Jag har precis byggt upp den och det är bara början...trodde jag vill säga, men jag kanske hade fel?
Förklara för mig!

Det är så sjukt galet, det där med nervositet.. och hur det skiljer sig från instrument till instrument, gång till gång osv..
När jag ska spela trumpet blir jag dönervös och tror verkligen att jag ska tuppa av när som helst.
När jag däremot ska sjunga, känns det inte speciellt mycket överhuvudtaget.
Och den nervositeten jag känner när jag ska sjunga kan jag få ut och göra något positivt med och kanske till och med höja prestationsnivån en aning.
Men trumpeten.. jag har inte lärt mig hur jag ska hantera den och var jag kan skicka ut den någonstans. Allt stannar inombords eftersom trumpeten är ivägen. haha.
Med facit i hand är jag glad att jag lever och visst var det långt ifrån felfritt men helt ärligt har jag inga höga krav på mig själv när jag ska spela, för jag vill bara klara mig igenom det där ögonblicket. Bara det är jag nöjd med. Hade jag fått välja hade jag rymt till Kina, 5 minuter innan det var dags, men jag stannade.

♦
Es3.