Here is gone

Jag satt och funderade på hur mkt man har förändrats sen typ högstadiet. Jag kom inte fram till speciellt mkt, kan bara se att folk har förändrats men inte hur. Det är väl så det är, antar jag. Men då kom jag att tänka på hur man är med olika människor. Jag tror det ofta att det är så att man tror man känner någon men att det i själva verket egentligen är en helt annan person. Jag syftar inte på att man har olika personligheter, med olika personer, det har man också men jga menar att man har en mur som stänger ute vissa personer från att verkligen lära känna det riktiga jaget. Det händer jämt och jag tycker på ett sätt att det är skönt men kanske spelar man istället?
Det är svårt, jag vet inte riktigt. Men det är mkt folk inte vet om varandra, fast man tror man står varandra så nära.
Finns vissa saker som man inte kan prata med någon om, vad gör man då? Finns det någon utväg överhuvudtaget? Eller ska man bara låsa in allting inom sig och låta det förträngas. Nej, egentligen ska man inte det. Det fräter sönder dig inifrån men det är inte bara att prata, det funkar inte så.. Detta har madde och keno gått igenom så många ggr. Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om det, men det värsta är bara att jag vet hur man borde göra och jag ger alla andra råd och hjälper dom, när det egentligen är jag själv jag behöver hjälpa. Keno sa det en gång.. och det är ju så jävla sant. Men mod i detta fallet, finns inte alls? Det är ändå meningslöst för ingen fattar iaf. Så det är lika bra att behålla det själv och hoppas det går över.. Det är bara en ond cirkel hela skiten. Och bara fel! Det tåls att fundera mer på.. eller orkar man det?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0