hjälp, verkligen hjälp!
Det var första gången jag kände så för någon. Herrejisses, det är nästan så jag blir lite rädd. Och det kändes..på riktigt. Jag är förvånad, chockad. Haken är bara den att känslan hade siktet inställt på fel(?!) mål. Jesus amadeus, vad gör man åt en sån känsla? Jag trodde inte ens att jag skulle uppleva den såhär. Hjälp!
Det har gått lite längre än vad jag, helt ärligt, trodde. Förstår inte vad felet är.. Om det sitter i psyket? eller om det kanske bara är så? Men det gör inte påfrestningarna mindre direkt. Men just nu, orkar jag inte göra något åt det. Palla att må illa bara för att försöka återgå till det normala. Det kanske, förresten, har sina fördelar. Man tappar en del.
Åh, gadd.
Jag behöver dig. Någon. Ingen. Vem som helst?
Det är verkligen, på riktigt, sjukt jobbigt nu. Och det värsta är, (eller bästa?) att jag känner mig som och antagligen är, två olika personer. Om inte, så är, åtminstone skillnaden åtskilligt mkt större. Förlåt, men det är inte meningen. Vilket också uppdagas är, att jag inte är den man tror att jag är. Och egentligen så finns det nog ingen som känner mig. Nästan inte ens jag själv. Men jag vill visa, jag vill berätta, jag vill bryta ihop men jag fixar det inte. Jag behöver prata, men har jag inte tagit mod till mig och gjort det förut, lär det knappast hända nu. (det är inte, för inte, jag gnäller?)
När jag går igenom dörren, byter jag skepnad direkt.
Ut i regnrusket.
du är massa bra,
och massa söt.
vet du det?
Racey days,
help me through the hopeless haze
but my oh my.
Tragic eyes,
I can't even recognize myself behind.
So if the answer is no
Can I change your mind?
Out again, a siren screams at half past ten,
and you won't let go.
While I ignore that we both felt like this before.
It starts to show
So if I had a chance,
would you let me know?
Why aren't you shaking,
step back in time.
Graciously taking,
oh, your too kind.
We're all the same.
And love is blind.
The sun is gone,
before it shines.
And I said, if the answer is no
can I change your mind?
Det har gått lite längre än vad jag, helt ärligt, trodde. Förstår inte vad felet är.. Om det sitter i psyket? eller om det kanske bara är så? Men det gör inte påfrestningarna mindre direkt. Men just nu, orkar jag inte göra något åt det. Palla att må illa bara för att försöka återgå till det normala. Det kanske, förresten, har sina fördelar. Man tappar en del.
Åh, gadd.
Jag behöver dig. Någon. Ingen. Vem som helst?
Det är verkligen, på riktigt, sjukt jobbigt nu. Och det värsta är, (eller bästa?) att jag känner mig som och antagligen är, två olika personer. Om inte, så är, åtminstone skillnaden åtskilligt mkt större. Förlåt, men det är inte meningen. Vilket också uppdagas är, att jag inte är den man tror att jag är. Och egentligen så finns det nog ingen som känner mig. Nästan inte ens jag själv. Men jag vill visa, jag vill berätta, jag vill bryta ihop men jag fixar det inte. Jag behöver prata, men har jag inte tagit mod till mig och gjort det förut, lär det knappast hända nu. (det är inte, för inte, jag gnäller?)
När jag går igenom dörren, byter jag skepnad direkt.
Ut i regnrusket.
du är massa bra,
och massa söt.
vet du det?
Racey days,
help me through the hopeless haze
but my oh my.
Tragic eyes,
I can't even recognize myself behind.
So if the answer is no
Can I change your mind?
Out again, a siren screams at half past ten,
and you won't let go.
While I ignore that we both felt like this before.
It starts to show
So if I had a chance,
would you let me know?
Why aren't you shaking,
step back in time.
Graciously taking,
oh, your too kind.
We're all the same.
And love is blind.
The sun is gone,
before it shines.
And I said, if the answer is no
can I change your mind?
Kommentarer
Trackback
