Madeleine Anna Constance

Hon tog modet i sin hand
stoppa' det i fickan, satte sig i bilen.
Hon åkte några mil, regnet slog mot rutan.
Klumpen den växte ju närmre hon kom.
Hon hade bestämt vad hon skulle göra,
"vi måste få reda ut, vi måste få ett slut".
Men väl där blev det inte alls som hon tänkt sig.
Du dök upp, gissa om du störde?!

Jag ber dig låt dem va, de måste få chansen.
De klarar sig själva, de är inga barn.

De fanns så många ord som hon ville få fram.
Det fanns så mycket hon ville att han skulle förklara.
Han sa ingenting, han var bara tyst.
Fyra och ett halvt år, spelar det ingen roll?
Såren i hjärtat som ingen kunde se,
blev allt större när hon inte fick svar.
Hon behövde kärlek och lite av hans värme,
men du verkar nöjd med att se dem såhär.

Jag ber dig låt dem va, de måste få chansen.
De klarar sig själva, de är inga barn.

Det kommer ordna sig till slut,
även om det inte känns så nu.
Tappa inte taget, ge aldrig upp.
Tro på dig själv, lova mig det

Hon är så stark, min älskade vän.