Madeleine Anna Constance

Stillheten spelade tystnadens melodi.

Andetagen kändes som en vindpust som störde dagens lugn.

Fick honom att hålla andan,

lyssna till stämningen som snart skulle vara borta.

Verkligen kändes avlägsen i det stilla sinnet.

Själen njöt av känslan att vara ensam.

Ensam bland alla människor som sprang förbi.

Tiden gick, klockan tickade.

Han kunde inte finna ytan.

Stannade i sin värld.

Världen där han fick vara ifred.

Ingen som störde tankarna.

Lät sig fly sina bekymmer.

Lät sig fångas av kroppen.

Lät själen styra.

Lät sinnena flyta.

Hjärtat höll ett fast grepp.

Kunde inte återvända, aldrig vända om.

Valet var inte svårt.

Han beslutade sig i samma sekund som vägskälet dök upp.

Ett sakta avsked, men ändå ett säkert farväl.