Ett kort äventyr....
i Dalarna har hunnits med i helgen, närmare bestämt i Avesta med omnejd. Mycket trevlig utflykt!!
Jag och Viktor lastade bilen med hans saker och begav oss iväg. Innan vi var framme på vandrarhemmet, som förövrigt är Sveriges största timmerhus, hann vi med att stanna ett antal gånger och dessutom hann vi med minigolf i Riddarhyttan. =)
Efter 8 timmars bilfärd var vi och den gästfrihet som mötte oss gjorde oss förvånade. Minst sagt.
Ägaren hade sagt till Viktor att ringa en halvtimme innan vi var framme, och eftersom vi skulle äta också så ringde vi när vi var i närheten, "Nu är vi i Avesta". "Okej, jag ska bort nu men jag lägger nyckeln i postlådan så kan ni gå in. Och imorgon kan ni lägga pengarna på fönsterbrädet."
Vi åkte dit efter ett tag och väl där fick omständigheterna oss att tänka på vilken bra skräckfilm vi kunnat spela huvudrollerna i. Två ensamma ungdomar på ett ödet vandrarhem sånär som på en medelåldersman som passat väl in i rollen som vår motspelare i skräckfilmen speciellt eftersom han visade oss till vårt rum (Shit! Nu vet han var vi bor). Att det var beläget mitt ute i skogen fick pulsen att slå lite extra. Efter att ha skrämt upp varandra med diverse tänkbara scenarier somnade vi till slut och tro det eller ej, men vi vaknade med livet i behåll! :)
När vi la nyckeln i receptionen låg där redan ett halvt dussin andra nycklar. Det var hur lätt som helst för oss att få ihop ett par dagars lön, om vi velat.
Men vi tackade för flexibiliteten och pålitligheten. Tänk om det skulle vara likadant överallt? Så underbart det hade varit!
Efter att ha letat oss ut till Sjövik där VIktors bostad kommer vara minst ett år framöver, bekantade vi oss med området och tittade på allt timmer som han ska jobba med och allt de lyckats åstadkomma. Både hus och kajaker.
VI lastade alla hans tillhörigheter på en bänk, då han inte skulle få rummet förrän ett par timmar senare och jag var tvungen att åka hem om jag ville hinna hem innan natten.
Det var lite ensamt att köra hela vägen hem, men med musik ordnar sig allt och ett stopp på Marieberg köpcentrum gjorde att jag kände mig tillfreds med tillvaron trots allt. :)
Och hem kom jag också, efter att ha irrat omkring i centrum på en del orter och gjort lite förbjudna svängar och så. Men det ingen ser, vet ingen ; )
Idag har jag jobbat igen. Vardagen har börjat och framtiden är oviss. Då är allt som vanligt.
Jag och Viktor lastade bilen med hans saker och begav oss iväg. Innan vi var framme på vandrarhemmet, som förövrigt är Sveriges största timmerhus, hann vi med att stanna ett antal gånger och dessutom hann vi med minigolf i Riddarhyttan. =)
Efter 8 timmars bilfärd var vi och den gästfrihet som mötte oss gjorde oss förvånade. Minst sagt.
Ägaren hade sagt till Viktor att ringa en halvtimme innan vi var framme, och eftersom vi skulle äta också så ringde vi när vi var i närheten, "Nu är vi i Avesta". "Okej, jag ska bort nu men jag lägger nyckeln i postlådan så kan ni gå in. Och imorgon kan ni lägga pengarna på fönsterbrädet."
Vi åkte dit efter ett tag och väl där fick omständigheterna oss att tänka på vilken bra skräckfilm vi kunnat spela huvudrollerna i. Två ensamma ungdomar på ett ödet vandrarhem sånär som på en medelåldersman som passat väl in i rollen som vår motspelare i skräckfilmen speciellt eftersom han visade oss till vårt rum (Shit! Nu vet han var vi bor). Att det var beläget mitt ute i skogen fick pulsen att slå lite extra. Efter att ha skrämt upp varandra med diverse tänkbara scenarier somnade vi till slut och tro det eller ej, men vi vaknade med livet i behåll! :)
När vi la nyckeln i receptionen låg där redan ett halvt dussin andra nycklar. Det var hur lätt som helst för oss att få ihop ett par dagars lön, om vi velat.
Men vi tackade för flexibiliteten och pålitligheten. Tänk om det skulle vara likadant överallt? Så underbart det hade varit!
Efter att ha letat oss ut till Sjövik där VIktors bostad kommer vara minst ett år framöver, bekantade vi oss med området och tittade på allt timmer som han ska jobba med och allt de lyckats åstadkomma. Både hus och kajaker.
VI lastade alla hans tillhörigheter på en bänk, då han inte skulle få rummet förrän ett par timmar senare och jag var tvungen att åka hem om jag ville hinna hem innan natten.
Det var lite ensamt att köra hela vägen hem, men med musik ordnar sig allt och ett stopp på Marieberg köpcentrum gjorde att jag kände mig tillfreds med tillvaron trots allt. :)
Och hem kom jag också, efter att ha irrat omkring i centrum på en del orter och gjort lite förbjudna svängar och så. Men det ingen ser, vet ingen ; )
Idag har jag jobbat igen. Vardagen har börjat och framtiden är oviss. Då är allt som vanligt.
Kommentarer
Trackback
