vänner då, vänner hur?
När jag satt på bussen i morse och filosoferade så där lagom mkt om allt och ingenting, kom jag att tänka på en av mina absolut bästa vänner i högstadiet. Du hade verkligen allt och jag kan fortfarande berätta alla detaljer om vissa saker. Du kanske har det fortfarande, jag vet inte, för nu hälsar vi nästan inte ens på varandra. Men utåt sett och med dina nuvarande vänner verkar du har förändrats en del, och det kanske vi alla gör.
Det är kanske liksom meningen, även om det i detta fallet är så att du har föräändrats till det negativa. Men det spelar ingen roll, jag hade gjort vad som helst för att få tillbaka den vänskap vi hade, för jag saknar dig, saknar ditt sätt att alltid få mig på bra humör. Men det var en vänskap som bara rann ut i sanden som så många andra vänner som man bara tappar, glömmer eller flyttar ifrån och det gör så jävla ont.
Hade man inte gett upp så lätt, låtit det vara och trott att det någon gång blir bättre så hade den bästa vännen i hela mitt liv, för det vill jag påstå att du var iaf som jag kände då, inte varit borta för alltid. För även om jag tar mod till mig och frågar hur du har det osv, så kommer den tiden aldrig tillbaka, kanske kan vi påbörja en ny vänskap men den vi hade finns inte längre. Åh, vad jag vill ha den tiden tillbaka!
Jag har så mkt minnen, så många löjliga saker jag kan berätta men som betyder så mkt. K-lägret visade att du brydde dig. Brydde dig om mig. Fick mig att må bra.
Det svider, även om jag vill påstå att det är ditt fel för att du har förändrats så vet jag att jag skulle kunnat göra så mkt mer än vad jag gjort. Men jag tänker tillbaka på den tiden med ett leende på läpparna, och det gör mig på sätt och vis glad. Jag kommer ihåg hur du sårade mig så otroligt mkt, när du tog henne, fastän du visste hur jag kände. Och du visste hur sårad jag blev, och försökte med hela din själ göra allt bra igen, och du lyckades, det är inte många som hade lagt ner så mkt tid på det, men du var en sån underbar människa, jag kunde inte bara låta dig gå.
Det är kanske liksom meningen, även om det i detta fallet är så att du har föräändrats till det negativa. Men det spelar ingen roll, jag hade gjort vad som helst för att få tillbaka den vänskap vi hade, för jag saknar dig, saknar ditt sätt att alltid få mig på bra humör. Men det var en vänskap som bara rann ut i sanden som så många andra vänner som man bara tappar, glömmer eller flyttar ifrån och det gör så jävla ont.
Hade man inte gett upp så lätt, låtit det vara och trott att det någon gång blir bättre så hade den bästa vännen i hela mitt liv, för det vill jag påstå att du var iaf som jag kände då, inte varit borta för alltid. För även om jag tar mod till mig och frågar hur du har det osv, så kommer den tiden aldrig tillbaka, kanske kan vi påbörja en ny vänskap men den vi hade finns inte längre. Åh, vad jag vill ha den tiden tillbaka!
Jag har så mkt minnen, så många löjliga saker jag kan berätta men som betyder så mkt. K-lägret visade att du brydde dig. Brydde dig om mig. Fick mig att må bra.
Det svider, även om jag vill påstå att det är ditt fel för att du har förändrats så vet jag att jag skulle kunnat göra så mkt mer än vad jag gjort. Men jag tänker tillbaka på den tiden med ett leende på läpparna, och det gör mig på sätt och vis glad. Jag kommer ihåg hur du sårade mig så otroligt mkt, när du tog henne, fastän du visste hur jag kände. Och du visste hur sårad jag blev, och försökte med hela din själ göra allt bra igen, och du lyckades, det är inte många som hade lagt ner så mkt tid på det, men du var en sån underbar människa, jag kunde inte bara låta dig gå.
Men kan jag nu?
Kommentarer
Trackback
